Unga kristna vågar inte skriva om sin tro på nätet, och det kanske är lika bra.
Det är en studie gjord vid universitetet Agder i Norge som genom kvalitativa intervjuer med 25 unga troende kommit fram till att många unga alltså gärna vill, men inte vågar berätta om sin tro på nätet. Även muslimer tillfrågas och de är särskilt oroliga, vilket kanske är begripligt: Ibland verkar rasister tro att de hittat ett kryphål för rasism genom att säga att de kritiserar religion, inte etnicitet. Men även kristna undviker alltså att publikt berätta om sin religiösa tillhörighet. Och är det så konstigt eller ens dåligt?
Jag blev häromveckan uppringd för att kommentera studien i egenskap av någon slags digital kristen. Reportern undrade om det inte var udda, givet att sociala medier är en spegling av våra sociala liv: Vågar vi inte stå för vår tro bland vänner? Men att skriva om sin tro på nätet är inte att skriva bland vänner. Det är att skriva bland främlingar och personer som du en gång i tiden kanske tyckte var vänner. Framför allt har det blivit allt märkligare att skriva något publikt alls på internet för unga i dag. Det låter kanske märkligt, eftersom fördomen är att unga knappt gör annat än att berätta sig själva på nätet: Vilket smink de använder, vilken fin kväll de haft eller vilka kläder de har på sig. Det är sant – för influencers. Alltså en liten grupp personer som blivit inflytelserika genom att sätta trender på samma obegripliga sätt som vissa personer i högstadiet blev populära – det bara råkade bli så.
Men de flesta unga undviker alltså allt mer att publicera i de stora, publika flödena. De befolkas i stället mest av pensionärer. Den årliga internetundersökningen Svenskarna och internet har i flera år visat hur just 55-plussarna är den åldersgrupp som delar och skriver flitigast på Facebook. Övriga är förvisso flitiga användare, men skriver i chattar, whatsapp-grupper och låsta Instagram-konton.
Att skriva något publikt på internet är som…att stå på torget med en mikrofon. Vilket de flesta av oss som växt upp i frikyrkan har egna mer eller mindre mardrömslika minnen av: Att tillhöra en kyrka som manar medlemmar att “stå upp” för Jesus och plötsligt står man just upp på ett torg med ett inhyrt dieselaggregat och ska berätta om Jesus i ett portabelt PA-system. Vilket antagligen frälst absolut ingen (men vad vet jag).
Så varför skulle dagens unga nu helt random börja skriva om Jesus i publika statusar. Eller ge sig in i debatt om att de är kristna? Det finns inget att vinna i sådana diskussioner. Att bekänna sig till en religion är att öppna för frågor om just “religion”. Hur man ser på katolska prästers barnövergrepp, sexualmoral eller om troende får dricka alkohol. Det är inte dessa frågor som är anledningen till någons tro, men det kanske är fördomarna som gör att man varken orkar eller vågar skriva öppet tron. De samtalen tar man hellre förtroligt. Där frågorna får annan karaktär.
Och jag undrar om det finns ett skifte här som vi aldrig satt ord på? Att tiden med plakatkristendom är över. Den kanske i ärlighetens namn aldrig har fungerat, men nu försöker vi inte ens längre? Både Jesusmarsch och manifestationer är skrotade. Inte heller finns Jesus-tanter på Sergels torg och frälsisuniformer och Pärleporten är slutsjungna. Det handlar kanske dels om att en ny generation inte vågar, eftersom det skapar massa omöjlig efterföljande samtal. Men ännu mer handlar det kanske om en insikt att samtal om Gud mår bäst av att tas förtroligt: Där kristen tro handlar mindre om åsiktspaket och mer om livsförbättrande kärlek.
Emanuel Karlsten
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR