Ingen konst att inreda 200 m2

Sommaren när jag var tolv år, i skarven mellan barndom och tonår, blev jag intresserad av heminredning. Med hjälp av Ikea-katalogen inredde jag ett antal fiktiva hus och lägenheter och byggde en pappmodell av en drömvilla, gammaldags med bjälkar i taket.   Sommaren därpå tog annat över, förälskelser, fotboll och politiskt uppvaknande.   Intresset för heminredning har ändå blivit kvar genom alla år.   Men jag har slutat att säga det.   Jag känner mig så främmande för de trender som härskar nu, när man ska riva ut sitt kök, boosta sitt hem och anlita proffs för att möblera sitt vardagsrum.   På 70-talet kunde man driva med den stora gör-det-själv-trenden; väggarna är målade i en mustig lila färg av egen blandning, soffan är byggd av ölbackar och bordet av sjunktimmer…  

Nu är det maxkostnad som gäller: Bästa tipset: anlita en arkitekt. Soffan är hämtad från Japan och gardinerna från Sansibar.   I de stora inredningsmagasinen förevisar kändisar sina ”lyor” i Stockholms innerstad, på så där tvåhundra kvadratmeter…Jag har sett många stora lägenheter, inte minst på Östermalm i Stockholm, där jag jobbade i tio år. Men en lägenhet på tvåhundra kvadrat har jag aldrig sett.   Jag är inte ute efter att döma det fåtal som har råd med sådana lägenheter. Pengar kan läggas på betydligt sämre saker än ett vackert hem.   Det som gör mig upprörd är att överklassen blivit något sorts norm för många tidningars inredningsreportage, och att det på något sätt går igen på andra områden i livet. Vi ska identifiera oss med överklassen och leva över våra tillgångar.   RUT och ROT, köttätandet ökar och resandet tvärs över jorden. Champagne ska det vara och ”hotellkänsla” i sovrummet, spa i badrummet och proffskockar i köket.

Att inreda tvåhundra kvadrat och ha tillgång till proffs är väl ingen konst.   Att inreda tjugo kvadrat, så att man både kan äta, sova och umgås där – det är en konst. Att sätta personlig prägel på en miljonprograms-trea eller en liten sportstuga av masonit, det är en konst.   Naturligtvis är det också en konst att renovera ett gammalt timmerhus eller en jugendvilla i Djursholm – men det är den totala dominansen av det allra dyraste jag vänder mig emot.   Om det blandas upp med en trea i Rinkeby och ett Myresjö-hus i Örkelljunga kan jag visst tolerera tvåhundra kvadrataren i Gamla stan.

Vad inredningsmagasinen visar skulle man inte behöva bry sig om – om det inte vore för att det passar perfekt in i tidsandan – ökade klyftor och likgiltighet för klimathotet och jordens överlevnad.   Någonstans i något kulturlager i jorden blir kanske några utrivna kök och några flygbiljetter tvärs över jorden kvar.   Och framtidens arkeologer – om det finns någon framtid – tittar förundrat. ”Inte så konstigt att det gick åt helvete.”

Det är dags att stå upp för något annat. Det är dags att sluta identifiera sig med överklassen. Det är dags att ta vara på det goda som inte kostar så mycket och inte tär på jorden.

 

Vibeke Olsson

0 Kommentarer