I fåtöljen blir jag sedd som jag är

Pasta och kycklingsås är dagens och är ”Hur gott som helst!” om vi ska tro på restaurangens signum. Men det lockar oss inte. Det är kycklingfajitas och ett fönsterbord med utsikt över Jönköping och ­Vättern vi vill ha när vi är här. Vi är vanemänniskor, därför är det nästintill otänkbart för oss att gå till någon annan restaurang när vi ses för våra återkommande lunchdater. Några månader har gått sedan vi senast sågs. I en period av mer smärta hos mig har hon i stället varit flitig på att ringa. Hon är en av mina äldsta vänner. Redan i tonåren hittade vi varandra. Min historia känner hon väl till. Hon lovordar mina styrkor och ler åt mina svagheter.

Den här gången har vi inte lyckats få ett fönsterbord men kycklingen smakar som vanligt lika gott. Vi är hungriga och hugger in. En stund in i maten och samtalet möter våra blickar varandra. Hon ser på mig och säger: ”Du mår lite bättre nu igen va? Jag hör det på din röst.” En värme sprider sig inom mig och när vi lämnar restaurangen bär jag med mig känslan av att vara sedd. Hon har bejakat och förstått min nuvarande situation, utan att jag har behövt berätta. Jag är sedd. Mer behöver jag inte den här dagen.

Längtan efter att vara sedd som människa blir tydligare när något i livet går sönder eller gör ont. Det är lätt hänt att jag omvandlar mitt behov av att vara sedd till ett begär efter bekräftelser. Gränsen är hårfin. När det jag gör behöver basuneras ut för att tacket eller uppskattningen inte ska lysa med sin frånvaro. När jag i sjukare perioder spär på min självömkan för att det ska väcka en synd-om-känsla. När jag med smink och kläders hjälp försöker framkalla ord om ungdomligt och smalt utseende. När det jag gör för någon annan förlorar sitt egentliga syfte och i stället blir ytterligare ett sätt för mig att tillgodose mitt eget beroende av bekräftelser.

Om tummen upp från andra uteblir skriker jag högt inombords: ”Bekräftelse sökes! Är det ingen som har lite bekräftelser över?” En ful drog med oattraktiva drag som konsekvens, i mitt annars sansade liv.

Det är vardagsmorgon i ett vilande hus. Nyligen var matplatsen rörig av juicepaket, smulor och en postlådekall dagstidning. Familjen har avlöst varandra vid platsen för mat och gemenskap för att logistiken i badrummet smidigt ska flyta på utan krockar och tonårssuckar. Ytterdörren är stängd en sista gång denna morgon. Min livskamrat har smitit in till sin arbetsplats hemma, enligt folkhälsomyndighetens rekommendationer. Sängen är bäddad och kuddarna upp-puffade. Stillhet råder och det enda ljud som hörs är kylskåpets svagt kurrande läte. Jag sitter i min grå öronlappsfåtölj, på gränsen mellan kök och vardagsrum. Platsen har blivit en god vana. Det är här jag samlar mina tankar på morgonen inför en ny dag och på kvällen ser tillbaka på dagen med tacksamhet. Det är här jag tar några djupa andetag för att återställa riktningen under ­dagen. Det är här, jag är sedd. Åtrån efter bekräftelser bleknar. Seendets Gud möter mig oavsett mitt humör, min känsla eller mitt mående. Här är en plats för en osminkad version av mig själv. Vilket stundtals är riktigt obekvämt och läskigt. Sam­tidigt väldigt befriande och hoppfullt.

Var sak har sin plats i hemmet. Matplats. ­Arbetsplats. Sovplats. Och en seendets plats. Där begäret efter bekräftelser minskar och blicken för andra ökar.

Sara Kamfors
sandaren@sandaren.se