2

Hoppet som gör skillnad

Det var en ovanligt varm dag i stenstaden. Solen gassade över takåsarna och nere på marken hade människofolket krupit ur sina vinterskal. En efter en hade de i all hast magasinerat sina vinterkappor, trampat ur sina ulltofflor och bränt upp sina broddar. Någon enstaka typ hade till och med kastat sig i sjön av ren eufori inför denna närkontakt med solen. Nu lockade våren på stadsteaterns trappa och nu väntade solglasögon i den gröna stadsparken. Som i en tyst överenskommelse var det ingen som påminde om molnen i fjärran eller om hur tv-metrologen lovat nya snöfall. Efter en lång, kall och mörk vinter ville de alla hoppas på sol och kanske är det med världen som det är med vädret, en fråga om att våga hoppas? 

Missförstå mig rätt. Vi har många mörka moln kvar på himlen med Trump i Ovala rummet, Putin i Kreml, nazistattacker på Mynttorget och Daesh folkmord i Mellanöstern. Men för varje steg dessa krafter tagit har vi varit tusenden som rört oss i motsatt riktning. Därför är jag övertygad om att vårt ljus i slutändan kommer skingra deras mörker. Låt mig ge några exempel. 

När Stockholm utsattes för terrorattacken svarade vi med att hjälpa skadade, öppna våra hem och arrangera kärlekskonserter. Själv satt jag på en uteservering bara 50 meter från lastbilen. Jag kände smällen och såg röken men lika mycket som jag sörjer det som hände och de som dog, lika lite tänker jag bli gisslan för den som med hatets rustning vill bekämpa hotet ”utifrån”. I stället hoppas och tror jag att vi skall fortsätta ta han om varandra som vi gjorde under dessa dagar.  

När flyktingar sökte sig till Sverige var det bland andra kyrkorna som öppnade härbärgen och dukade fram mat. Vi gjorde det inte för att de som kom var kristna utan för att vi är det och för att vi i varje medmänniska kan ana en annan flykting, nämligen den Kristus som en gång förvägrades husrum och därför föddes i ett stall. 

När synagogor, kyrkor och moskéer vandaliserats med hakkors och grisblod har hundratals människor svarat med kärleksbombning, mänskliga murar och post-it-hjärtan. 

När rasistiska partier lyckats vinna mandat nog för att komma tillbaka i politikens finrum har vi varit många som hållit ihop och hållit emot. Inte för att vi varit överens om allt men för att vi vet vad vi inte vill se igen. Därför förlorade Norbert Hofer det österrikiska presidentvalet, därför uteblev Geert Wilders hett efterlängtade valsuccé i Nederländerna och därför åkte Le Pens nationella front på en tokförlust i det franska presidentvalet. Minns att varje parti som vunnit seger över mörkret har haft visioner och ledare som förmedlat hopp, Obama, Trudeau, van der Bellen, Pechtold, Klaver och Macron. Här kan också kyrkorna bli en stark röst eftersom självaste fundamentet för dem är just tro, hopp och kärlek. Framför allt måste vi påminna varandra om att vi alla kan göra skillnad genom att stå upp för vår nästa. 

Under snart fyra år har jag varit krönikör i Sändaren och det har varit både en förmån och ett nöje. Men allting har ett slut. Även om jag dröjer mig kvar som gästskribent på ledarsidan så var detta min sista text på denna sida och det känns fint att sluta med några rader om hopp. Eller som teologen Susanne Wigorts Yngvesson så vackert har skrivit i sin psalm ”himlen brinner, mörkret försvinner. Här vid Guds sida vi vandrar i ljus. Hatet besegras, hoppet kan stegras. I ljusets rustning du klär oss och natten går mott sitt slut”. Tack för att ni läst.

  

 

 

Philip de Croy

2 Kommentarer
Thorsten Schütte
Tack, Philip, för Dina tänkvärda och engagerade krönikor !
Tack
Tack snälla Thorsten för alla dina kommentarer och rader av stöd. Det har betytt mycket.