Hejdå sommartider, hej hej bevara-tider!

En bris, i rätt vindriktning, i den varma sommarhettan gör det möjligt för melodin att leta sig fram till min brassestol. Sanden skaver mellan tårna. En doft av tång och solkräm når näsan. Det är sen eftermiddag och jag blickar nu ut över havet och horisonten. Solen glittrar i vågorna som en bländande silverskatt. Våra döttrar kommer rusande med glasstrutar till hela familjen. Sanden sprätter upp på deras brunbrända ben och det knastrar av trasiga snäckskal. De hann äntligen ikapp killen med frysvagnen som säljer glass och kalla drickor. Mellan glasstuggorna berättar tjejerna ivrigt, nästan snubblande på orden, om de solheta sanddynerna längre upp på stranden.

När de svalkande glassarna är uppätna åker badskorna på. Döttrarna tar sina cyklop och min livskamrat erbjuder sig, inte helt otippat, att bära luftmadrassen. Själv sitter jag kvar, som den badkruka jag är. Min deckare jag haft med mig ner till stranden ligger i badkassen och är utläst. Jag följer familjen med blicken och har en stund koll på deras huvuden i vattnet. Efter ett tag hamnar ögonen på horisonten. Inget annat pockar på min uppmärksamhet och jag får en bara-vara-stund.

Riktigt heta sommardagar är för varma för att orka göra något, då är det tid att bara vara. Längtan är då stor till en plats som inbjuder till ett varande. En hängmatta under en trädskugga, en soffa i en sval källare, en skön fåtölj bredvid en vit bordsfläkt eller, som nu, en brassestol på en svalkande strand.

Det finns dagar i mitt liv där det istället för hettan är smärtan och tröttheten som bestämmer när det är dags för bara-vara-stunder. Och de är många. Då skriker smärtan som taggtråd runt kroppen, tröttheten har lagt sig som en blöt trasmatta över mig och snigelslem har gojsat in sig i hela hjärnan. De dagarna är det inte läge att försöka uträtta något. De dagarna är bara till för att vara på. Ligga på sängen och blicka upp i taket. Har ibland tänkt att jag borde skaffa mig en plansch att hänga i taket. En sån där ni vet de har hos tandläkaren. Fast jag skulle inte välja ett motiv med Bamse och lille Skutt på som fanns när jag var barn. Nä, det skulle få bli en plansch med en horisont på.

Med horisonten i sikte från solstolen på stranden dyker ett ordspråk upp i huvudet. ”Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Horisonten, där himlen möter jorden, påminner om våra hjärtan, där Gud möter människan. I mitt hjärta hittar jag en väntande Gud.

För att få tillgång till livet bör hjärtat bevaras. Idisslar en stund på ordet ’bevara’. Be och vara. Det är i de två små orden, hemligheten ligger. Be och vara. Jag får vara, utan ord, utan krav och utan att ständigt prestera en massa. Mitt hjärta fylls på med ny kraft, blir rört av Hans kärlek och får liv.

Tjejerna kommer springande upp från havet. Fort fram med handdukarna. ”Det var det bästa badet på hela dagen”, enligt livskamraten. Vi är nöjda, efter en heldag på stranden, och börjar packa ihop alla våra pryttlar. Vid träspången som leder oss upp över sanddynerna trär jag på mina flip flop. Längst upp på backkrönet vänder jag mig om och blickar ut över havet och mot horisonten. Mitt hjärta dunkar i takt, Bevara-tider. Hej, hej. Bevara-tider!

SARA KAMFORS
sandaren@sandaren.se