Har du gett dig ut och simmat i en vänlig och stilla ström någon gång?

I vår står Vännäs i Västerbotten värd för den interkulturella lärjungaskolan Apg 29 (se Sändaren 9/2016), och det är en rikedom för församlingar i region Nord att få möta eleverna från elva olika länder och ta del av deras vittnesbörd och livsberättelser. Och tänk så exotiskt vårt vardagliga vinterlandskap är för många av de långväga eleverna som bara sett snö på tv.

En thailändsk Apg 29-elev berättade att hon drömmer om att få se grön mark innan hon reser hem, den som påstås gömma sig under det snövita täcket. En klasskompis från Alaska grävde då en grop i snön för att visa löv och jord och hålla drömmen vid liv.

Det som göms i snö kommer upp i tö: krokusar, grusvägar, gräsmattor, altaner, det vi inte hann ta in före det första stora snöfallet och en del skräp som ska städas bort. Även om mycket av det som tinar fram är förutsägbart så är inte allt väntat, och antingen väntar vi tills vi ser det med egna ögon eller så anar vi det redan innan det visar sig.

Så känns det med presidentkandidaten Donald Trump, och nu blir jag för ovanlighetens skull politisk: Jag har full respekt för att vi tycker, tänker och vill olika, men jag begriper inte hur så många i USA kan se en trovärdig man i Mr Trump. Jag behöver inte ens lyssna på hans trump … jag menar plumpa kommentarer för att känna så. För mig räcker det att se hans transparenta skikt av is för att veta att det inte är grönt gräs som skymtar därunder.

Om Trump och hans politiska raketkarriär hade varit mall för en spelfilm skulle många tycka att det var en ”överdriven och icke trovärdig” karaktär och historia. Det bekymrar mig att verkligheten får vara värre än fiktionen trots att det inte finns en av-knapp på verkligheten.

Å andra sidan kan ju verkligheten vara bättre än fiktionen också. Vårfåglar som kvittrar, takdropp som bildar istappar och sol som värmer kinderna utgör ljuvlig kuliss för min verklighets nutidsdokumentär som innehåller en massa nya, underbara människor, upplevelser och möjligheter. För även om isen rent bokstavligt ligger kvar i mina trakter så har det bildligt talat runnit mycket vatten under mina broar den senaste tiden. Strömmen går åt rätt håll och jag har flyt.

Har du gett dig ut och simmat i en vänlig och stilla ström någon gång? Har du upplevt känslan av att varje simtag tar dig framåt med en lätthet och fart som överträffar din egen insats? Jag hoppas att du har känt så någon gång eller är på väg att få uppleva det, för det är en fantastisk och nästan drömlik känsla och tacksamheten är stor. Likafullt kan den irriterande lilla skeptikern dyka upp med sitt: ”Nej du, nu blir det nog snart motströms eller kanske till och med ett vattenfall.” Frågan är om skeptikern suffleras av mig själv eller andra? Eller är det mitt eget rättvisetänkande som får mig att undra varför just jag får ha flyt när andra måste kämpa motströms?

En motströmshjälte som äntligen har fått flyt åt rätt håll är min afrikanska vän Mercy. Efter åtta års ofrivillig separation fick hon nyligen krama om sin son Kelvin när han kom från Zimbabwe till Luleå! Åtta år är en evighet medan de pågår, men med hjälp av tro och tillit höll de fast vid sin dröm och den höll dem flytande tills de var i hamn. Så du: håll fast vid din dröm!