När jag var tonåring och ung vuxen bodde jag ett par år i Latinamerika, framför allt Uruguay, och sedan dess har jag ofta längtat tillbaka. Särskilt på vintern i Sverige när Uruguay är ljust och varmt, och Sverige... tja, inte är det.
Den här vintern blev det särskilt tungt, eftersom jag upplever att den svenska vinterns mörker liksom smittat av sig på politiken och allt oftare kommer åt själen.
Efter lite övertalning fick jag min man att förstå att jag måste dra ett tag. Jag mejlade universitetet här i Montevideo och på ett par timmar hade jag fått svar om att jag var varmt välkommen. De kunde erbjuda både skrivbord och postkoloniala samtal om demokratins överlevnad. Ett folk som var tidiga med öppenhet och demokrati, som sett denna demokrati dö och återuppstå, har mycket att lära oss om den saken.
Gamla kompisar
Sedan hörde jag av mig till ett gäng gamla kompisar som jag inte sett på decennier, familjen jag bodde hos när jag var här som utbytesstudent, samt den svensk-uruguayanska författarinnan Ana Valdes som jag aldrig träffat. Inom kort hade samtliga svarat att jag var välkommen att bo hemma hos dem. ”Vi är ett litet land, vi älskar när folk kommer på besök”, skrev en, ”vilket privilegium att få vara din värd” skrev en annan. Jag önskar att världens alla migranter skulle mötas på det sättet när mörkret tränger sig in i politiken i deras länder, för då skulle mörkret aldrig ha någon chans!
I Sverige lanserar regeringen nu en kampanj för att åstadkomma ett ”paradigmskifte” i den globala migrationspolitken. Det räcker inte för dem att stänga de svenska gränserna och att börja plocka uppehållstillstånd och medborgarskapet från folk, de vill bidra till att hela den rika världen ska stänga sina gränser, medan de fattigas liv exploateras – en världsordning där gränser inte stoppar eliten från någonting alls, utan tvärtom är en symbol för frihet och trygghet, medan samma gränser stänger vanligt folk inne i diktaturer, eller ute från att förenas med sina familjer. I ett sådant system kan människor bli av med alla rättigheter om de befinner sig på fel sida av gränsen. Makten kan utse folket (i stället för tvärtom, som det var tänkt) genom att ge eller ta medborgarskap som de behagar, och de medborgarskapslösa kan utnyttjas hur som helst.
Gamla argument faller platt
Med detta faller de gamla argumenten platt, om att det inte finns plats eller råd för att ta emot människor på flykt. Det handlade aldrig om resurser. Den här kampanjen visar att det man vill göra i stället handlar om ett systemskifte för en ny världsordning, en ny global över- och underordning, och Sverige börjar alltmer likna detta system i miniatyr.
Det kanske låter radikalt, men det skrivs från ett utifrånperspektiv. När jag pratar med folk här i Uruguay slår det mig med full kraft hur oerhört stark polariseringen är hemma i Sverige. Det som kallas ”höger” här har väldigt lite att göra med den extremhöger som dominerar i Sverige. Det anses fortfarande vara något fult att öppet sparka nedåt på det sätt Ulf Kristersson gör när han deklarerar att problemen i samhället beror på invandrarna. Det har blivit normalt att inte betrakta alla människor som lika mycket värda.
Allas lika värde heligt
Men för varje kristen, som tar sin tro på allvar, så är allas lika värde heligt och inte valbart. Allas lika värde är Guds människosyn. Och den människosynen är betydligt mer påtaglig här, hemma i Uruguay. Och det fina i detta är att ljuset övervinner mörkret. Här har jag fått en påminnelse om att en annan människosyn är möjlig. På samma sätt som ett litet ljus kan lysa upp ett helt rum, har ett detta lilla ljus lyst upp hela min själ.
Anna Ardin
diakon
Fakta: Nästa vecka
Carl-Henric Jaktlund
LÄGG TILL NY KOMMENTAR