Gruppen av de här små människorna kommer snart att påminna mig om något viktigt jag nästan hade glömt bort

Jag sitter i den vanliga dvalan i ingenmanslandet mellan hem och jobb när bussen stannar vid

dagisets hållplats. Slöplanerar dagen som väntar mig och mediterar kalender. Tråkknäpper med min mobiltelefon.

Sekunderna efter att dörrarna öppnats är bussen med ens full med fem—sexåringar. Det är skärmmössor och snyggt samlade ponnysvansar över allt och det sjuder av förväntan. De är helt uppenbart på väg någonstans. Jag ser mig omkring. De har faktiskt fyllt varenda lediga plats som finns kvar. Några sitter i famnen på dagisfröknarna.

Det slår mig att det faktiskt är ganska sällan jag ser så här många barn under skolåldern numera. Så pass väl separerade är vi i dagens samhälle. Om dagarna blir vi infösta i våra egna fållor, i vår egen bubbla av beteenden och dynamik. Det är synd, det kommer jag att få märka under den närmaste kvarten. Gruppen av de här små — men bara till växten — människorna kommer snart att påminna mig om något viktigt jag nästan hade glömt bort.

Vi svänger av vägen för att ta den vanliga slingan i grannområdet.

— Där är mitt hem! förklarar en ljushårig flicka.

Alla tittar. Kul!

— Den här bussen kunde svänga ditåt och ditåt och köra lite framåt … och så skulle vi vara där, vid mitt hem.

Naturligtvis kunde den det! En femåring håller inte vardagen strängt fjättrad i petitesser som rutter och tidtabeller. I ett slag blir försommarblomstren längs dikes­-renen utanför mitt fönster fler, färggrannare och vackrare. När hade jag slutat se dem om morgnarna?

Vi svänger ut på stora vägen igen. Nu närmar vi oss lilla bybutiken och hållplatsen mittemot densamma.

Jag märker en viss aktivitet bland dagisfröknarna. Längst framme i bussen står föreståndaren. Jag hör hennes korta instruktion till fröken tvärs över gången, ”nästa hållplats”. Ska hon inte säga till barnen att de ska av? hinner jag tänka innan jag fattar: Om hon gör det stiger de alla upp. Bums. Med växande beundran följer jag den ultra­-snabba kommunikationen mellan föreståndaren, chauffören och dagispersonalen. Jag inser då och där hur den gode herden i vår tid ofta är en kvinna med allvädersskor och en tajmning som slår vilken kronometer som helst.

— Åh! Vi ska ju till Siwa-butiken! Roligt!

Nu, först nu, när bussen redan saktat in, trampar ivriga små fötter mot dörren. Den sista i raden håller just sin fröken hårt, hårt i handen och kliver henne nästan i fot­-

hasorna.

När dörrarna stängts blir nästan bara jag kvar och det är skramlande ensamt där-inne.

Det här var inte bara bussen till jobbet. Det var bussen som kunde ha kurvat in på en gårdsplan. Det var den som gick till glassen i Siwa-butiken.

Det var turen till det alltingsmöjliga och det fördetmestaroliga.

Den som går varje dag.

Enklare än så blir det inte. Sannerligen, sannerligen — för den som vill komma ditin.