Gud är en svart pojke med glasögon i Kayo Mpoyis prisade bok Mai betyder vatten. En dag stiger gud ner från himlen på en blå stork till den femåriga huvudpersonen Adi. Gud har en portfölj och vuxenkläder, och viktigast av allt: en anteckningsbok där han skriver ner allt Adi gör, tänker och önskar.
Adis mamma har berättat att gud ser allt. Det har hon sagt som en varning, för att Adi inte ska göra något fel eller orent. För att vara en god flicka ska man vara oskyldig och ren – men Adi är olydig, vill massa saker och är kroppslig. Den gud som kommer till henne på den blå storken visar sig dock vara något annat än en som bestraffar och skambelägger: han är ett vittne. Gud stiger ner från himlen när Adi har blivit utsatt för sexuella övergrepp hon inte kan prata med någon om. Ingen ser det som händer henne – ingen förutom gud som antecknar allt. Adis gudsbild förändras genom boken från en sträng och straffande till en bundsförvant. Den antecknande guden hjälper henne att se nya saker, förstå människor omkring henne och inte minst sig själv. Gud ser henne, men fördömer inte.
Även mina gudsbilder har förändrats mycket genom åren. För mig som har växt upp inom kyrkan har det krångligaste i den processen varit att samma personer och sammanhang som gav mig min tro, det mest livsviktiga jag har, också har gett mig bilder av Gud som har gjort mig illa eller som inte stämmer. Vad av allt ska jag behålla och vad ska jag göra mig av med? Det har tagit år för mig att våga lita på mina nya upptäckter om vem Gud är – och att bli av med rädslan över att Gud tycker att jag gör eller tror fel efter att jag har förändrats.
Nu känner jag mig ofta landad i detta: Gud är alltid större. Det finns såklart mer och mindre sanna gudsbilder, men jag försöker allt mer se min tro som en upptäcktsfärd, ungefär som att lära känna en person som man har blivit förälskad i, eller att vandra omkring i ett stort vindlande fjällandskap.
Jag har också lärt mig att det inte är Gud som skapar rädsla i mig. Tvärtom. Som Kayo Mpoyi sa i en intervju i Sändaren: ”Motsatsen till rädsla är inte mod utan tro.”
Adi i Kayo Mpoyis bok har många likheter med Hagar i Gamla testamentet. Hagar, den egyptiska slavflickan som Abraham ligger med när hans fru Sara inte blir gravid; en flicka vars kropp och liv inte tillhör henne själv. Gud stiger ner från himlen till Hagar när hon är ensam ute i öknen efter att ha rymt från sina ägare. Där ger Gud Hagar samma stora löfte som Abraham och Sara har fått: hon ska bli stammoder till ett oräkneligt stort folk. Hagar är också den första, och en av få i Bibeln, som ger Gud ett namn. Hon säger efter mötet: ”Du är seendets Gud.”
Min pastor har berättat att hon en gång träffade en person som sa ”Det är slut mellan Gud och mig”, och att hon då svarade ”Ja, det kanske är slut mellan Gud och dig, men det kan också vara så att det faktiskt är nu som det börjar.”
Vi kan inte förändra vår historia och de gudsbilder den gett oss. Men vi kan öva oss på tillit i att Gud uppenbarar sig för oss så att vi förstår, och som vi behöver just nu. Och vi kan gräva djupare, göra andra upplevelser, få nya tankar, möta Jesus igen. Gud ser dig – och i den blicken får du bli fri.
LINA MATTEBO
LÄGG TILL NY KOMMENTAR