I vårt svenska språk finns ett mycket märkligt uttryck: att inte vara ”vatten värd”.
Att ett sådant ordbruk kunnat vaskas fram ur språkfloden under tidens gång visar hur svårt det kan vara att se värdet i det som naturen bjuder på i överflöd – så som den har gjort för oss som bor i en sjöspräcklig och vanligtvis nederbördssäker del av världen.
För egen del har jag hemmet något hundratal meter från Storsjöns strand och behöver bara kasta en blick ut genom fönstret för att påminnas om vilken oerhörd rikedom vi begåvats med i mitt jämtländska paradis. Sveriges femte sjö, stor som en kvadrat med nästan 22 kilometers sida, ett medeldjup på sjutton meter – och vatten som i princip är drickbart (även om man för säkerhets skull bör ta det renat, ur kranen).
Den gångna sommaren har dock även vi svenskar – särskilt i sydöstliga delar av landet – blivit varse vår sårbarhet. I sjunkande grundvatten och sinande brunnar ser vi återspeglingen av en begynnande klimatförändring. Och det må så vara att man inte får vattna gräsmattan, men vad gör vi när jordbrukets grödor inte får den väta de behöver och när hela djurbesättningar måste försörjas med vatten via tankbilstransporter?
Mer och mer inser vi att vattnets värde egentligen ligger vid en helt annan nivå på skalan än vad vårt slentrianmässiga uttryck antyder.
På global nivå har den insikten alltid funnits. Ett forum där detta kommer till uttryck är Världsvattenveckan, som årligen hålls i Stockholm i sommarmånadernas sista utandning. I år samlades över 3 000 deltagare till denna forskarkonferens, och ett ord som hördes ofta var just ”värde” – eller ”value” på engelska.
I vissa diskussioner handlade det helt enkelt om prissättning. Om bara vattnet var dyrare skulle det tas bättre om hand, menar vissa. Men hur gör man då med de fattiga, de som inte har råd att betala ens en blygsam avgift? Är inte tillgång till rent vatten en mänsklig rättighet som ska komma även dem till del? På något sätt måste man finna en modell som förenar individens rättigheter med en klok förvaltning av vattenresurserna.
Men oftare talades det om vattnets värde i vidare bemärkelse – som en grundläggande faktor i allt arbete för utveckling och hållbarhet. Hur ska man till exempel kunna förverkliga de ”Globala mål för hållbar utveckling” som FN:s generalförsamling antog den 25 september för två år sedan, utan tillgång till vatten? Avskaffa fattigdom och hunger, skapa hälsa och välbefinnande för alla, stoppa klimatförändringarna, främja fredliga och inkluderande samhällen ... och så vidare. Att den punkt bland de globala målen som specifikt handlar om att säkerställa tillgången till vatten hade satts först som den sjätte av sjutton ifrågasattes med rätta. Utan vatten – inget liv.
Så läser jag ett reportage om Houston – en av alla platser som drabbats av orkaner och översvämningar den senaste tiden. Under loppet av några dagar föll där mer än 32 kubikkilometer vatten. Som om man hällt ut hela Storsjön över Stor-Houston fyra gånger om.
Inte konstigt att konsekvenserna blir katastrofala, när man dessutom i den heliga stadstillväxtens tidevarv satt de vattenuppsamlande naturtyperna allra längst ner på värdeskalan och asfalterat tiotusentals hektar våtmark. Man lär av misstagen, heter det. Men tyvärr finns det misstag som inte går att reparera.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR