Varför är Jesus så förbannad på fariséerna? Närhelst de dyker upp i evangelierna kan man vara tämligen säker på att de snart kommer att få en uppläxning.
Deras rollgestalter är platta, ständigt tvingas de spela the bad guys. ”Huggormsyngel”, ”onda och trolösa släkte”, ”blinda ledare för blinda” – Jesus sparar inte på krutet när han ska beskriva deras falska fromhet. Men var de verkligen så onda? Nja, det var nog inte hela sanningen. Det vi i dag vet om fariséerna var att de var hängivna drömmen om en judendom som skulle funka för alla i vardagen, inte bara för den religiösa eliten i templet. De var inga blinda fundamentalister utan menade att den skriftliga lagen behöver tolkas in i varje ny tid.
Vad gjorde honom så irriterad?
Men Jesus verkade inte se något av detta positiva. Så vad var det med fariséerna som gjorde honom så irriterad?
Var det deras självgoda småborgerlighet? Fariséerna gjorde de rätta grejerna, sade de rätta sakerna, men livshållningen motsvarades inte av en verklig kärlek till Gud och medmänniskan. Denna ytliga fromhet stängde ute människor från att bli en del av trons gemenskap och gjorde att de själva började tro att de förtjänade Guds kärlek.
Anständiga samhällsmedborgare
Det smärtsamma är att jag känner mig så nära besläktad med dessa fariséer. Om Jesus levde i dag är det mig han skulle ha häcklat. Kanske vi som aktiva i en frikyrkomiljö befinner oss i en särskild riskzon för att smittas av fariséernas livsmönster. Vi är ju likt dem ofta mycket anständiga samhällsmedborgare. Fostrade i täta sociala sammanhang med goda värderingar. Vana vid att ta ansvar och vara generösa. Denna goda mylla har lett till att det har lyckats väl för många av oss. Ofta väletablerade på arbetsmarknaden med fungerande familjer och ansvarstagande i civilsamhället.
Inte fel i sig
Inget av detta är förstås fel i sig. Men det blir ett problem om vi börjar bli alltför nöjda med oss själva, då har vi gjort oss själva till gudar. Inget är så oattraktivt som självgodhet. Det är också djupt tragiskt om vi skapar gemenskaper som är svåra för andra än de som liknar oss själva att bli en del av. Där de som inte är fullt så socialt kompetenta, källsorterande, måttfulla med alkoholen och kärnfamiljsinriktade som vi själva är har svårt att komma på insidan. Genom åren har jag mött många människor som längtar efter Gud, men som väljer bort församlingsgemenskap för att det är svårt att nå upp till välpolerat ideal. Inget är sorgligare än detta.
Besökarna kände sällan varandra
Under pandemin gick jag ofta på gudstjänst i Svenska kyrkan några kvarter från där jag bor. Skillnaden var stor mellan detta sammanhang och min vanliga församling. Besökarna i gudstjänsten kände sällan varandra vilket skapade en anonymitet som jag spontant hade lite svårt för. Men trots detta kändes kulturen öppen. Vindpinade och lite udda människor verkade trivas mycket gott, kanske för att det inte fanns en stark gemenskapsnorm att behöva förhålla sig till. Under kyrkkaffet delade man ofta öppet sina brokiga liv med varandra på ett sätt som berörde mig starkt. Kanske ärlighet ibland är lättare när man inte känner varandra så väl?
Välansade gräsmattor
Hur tar vi Jesus kritik av fariséerna på allvar? Vad kan vi som har dessa fariseiska riskfaktorer göra för att vända våra gemenskaper från att vara stängda och trygga gated communities med välansade gräsmattor till att bli öppna, lite att bli mer stökiga och leriga campingplatser? Huggormsyngel – jag vill tro att vi kan bättre än så.
Emil Mattson
direktor för Räddningsmissionen i Göteborg
Fakta: Nästa vecka
Elin Klemetz
LÄGG TILL NY KOMMENTAR