Gå inte till kyrkan!

Ett uttryck jag funderat mycket över är då personer som är aktiva i en församling – särskilt i större städer, och särskilt yngre personer – säger att de ”går till” den eller den kyrkan. Jag började notera uttrycket åren 2005–2009 när jag själv var pastor i Stockholm där jag mötte många unga vuxna. Nu tio år senare har jag märkt att det snarare är regel än undantag att man säger just så: Jag går till … (fyll i valfri församling). Vad är det problematiska med det och vilka är alternativen? Är jag inte lite väl petig med orden?

Språket både formar verkligheten och är en spegel av den samma. Jag tänker att uttrycket ”jag går till” säger något om att också förhållandet till kyrkan präglas av en djupt rotad individualism och konsumism. Man uttrycker inte längre att man är med i en församling eller del av en församling. Jag går till den. Underförstått, just nu. Så länge det känns rätt. Jag lämnar dörren på glänt och kan därmed snart slinka ut och gå någon annanstans där utbudet matchar min profil och mina behov bättre.

Men vi bör inte ”förväxla Guds rike med ett köpcentrum”, för att citera Rob Bell. Den nytestamentliga församlingen liknas vid en familj och inte en marknadsplats. Tillhörigheten till familjen är rotad i något annat än i frågan om ”vad det ger mig” att ta del av dess utbud eller tjänster. Man går till tandläkaren och frisören. Kyrkan är någon man är. Om jag går till församlingen är det inte heller långt borta att se på församlings-
engagemanget som något som utspelar sig innanför kyrkans väggar. Om vi däremot lever utifrån Guds mission är vi som enskilda medlemmar församlingens närvaro var vi än befinner oss – för världens liv.

I Linköpings Missionsförsamling, dit jag går…eller just det…där jag är medlem, har vi nyligen uppmärksammat att det är 25 år sedan kyrkan stod färdigbyggd mitt i city. Det har föranlett en reflektion över såväl dåtid som nutid och framtid.

Teknikutvecklingen har under detta kvartssekel markant påverkat våra beteendemönster. Mobiltelefonen i var mans ficka gör att vi ”kan väl höras?” istället för att planera att mötas. Nutidsmänniskan slår vakt om sin frihet. Vi är rädda att missa något och vill därför gärna hålla besluten öppna så länge som möjligt. Att binda upp sig begränsar. Det är sådana nutidsmänniskor, alltså du och jag, som ska fortsätta att forma församlingar de kommande 25 åren och till tidens slut.

Finns det då några tecken utanför kyrkan som pekar mot att församlingsgemenskapen har framtiden för sig?

En tydlig trend är ett tilltagande motionsidrottande i gemenskap med andra. Jag tror inte att det bara rör sig om självförverkligande och strävan efter bättre hälsa utan också är ett svar på att människor fortsatt söker tillhörighet och sammanhang. Längtan efter tillhörighet är en minst lika stark drivkraft som längtan efter frihet.

Nu är en kristen församling vare sig en intresseklubb eller ställd under marknadens villkor, utan något så hisnande som det Efesierbrevets författare beskriver:

”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten.”

JONAS EVEBORN