Från självständighet till gemenskap

För ett par veckor sedan blev jag och min fru sjuka. I dessa tider insåg vi att det var bäst för oss – och för andra – att vi inte åkte och handlade och rörde oss fritt. Det innebar att vi var tvungna att fråga om hjälp för att klara vår vardag. Handen på hjärtat tog det emot, vi ville ju helst klara oss på egen hand, men den stunden var vi glada och tacksamma för våra sociala sammanhang: församling och vänner. 

I dokumentären The Swedish Theory of Love finns en scen där det berättas att en person legat död i sin lägenhet i två år utan att upptäckas och saknas. Berättelsen är grym, men tyvärr inte unik. Essensen av dokumentären är att den svenska självständigheten har ett pris, nämligen ensamhet. Statistiska centralbyrån uppger att över 40 procent av alla hushåll i Sverige består av en person och att 53 procent av befolkningen säger sig ha socialt umgänge ”mindre ofta” eller ”sällan”. 300 000 personer anses vara socialt isolerade och ungefär var tionde person över 75 år träffar inte anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger i månaden. 


Med den statistiken säger det sig självt att det blir skört i dessa pandemitider. Kyrkan framstår som en oerhört viktig plats för att bryta den sociala isoleringen och ensamheten. Den amerikanska statsvetaren, Robert Putnam, menar att den stora demokratin beror på den lilla, det vill säga att det sociala kapitalet som byggs i föreningsliv och kyrkor bidrar till en god demokratisk stat. Utan socialt täta sammanhang och relationer faller mycket av det som demokratin är uppbyggd kring. Utifrån detta synsätt blir kyrkan inte bara en plats för att dela tro, utan också en plats att dela och förmedla liv; medlemsmatrikeln blir inte bara en adresslista och förbönslista, utan också en social omsorgskedja där vi, genom våra relationer, konkret kan hjälpa varandra – och andra i vår närhet; verksamheten blir inte bara en stund av förströelse, utan en aktivitet där relationer byggs. Kyrkan fyller således inte bara en viktig funktion som trosgemenskap, utan också som social mötesplats och nätverksbygge. 


Jag är inte med i kyrkan på grund av de sociala sammanhangen, men jag påminns i dessa tider om att de sociala sammanhangen inte får underskattas, vare sig i sig själva eller som vägar mot Gud. Jag har sett hur ungdomar sökt sig till kyrkan för att plugga när skolan är stängd. Jag har sett hur människor i riskgrupper och med förkylningssymtom fått hjälp med handling, bilbesiktning och apoteksärenden av församlingsmedlemmar som villigt vill bistå. Jag har sett hur sociala medier och digitala lösningar har möjliggjort gemenskap, fördjupning och samtal. Samtidigt inser jag så smärtsamt att det framför allt gäller dem som redan har upparbetade relationer. Dem som redan innan pandemin var ensamma är svåra att nå och de som prompt vill klara sig själva är svåra att hjälpa och bygga relation med. 


Kanske bör detta tas som påminnelse för kyrkan om att komma ut ur sina byggnader och möta människor som anser sig klara sig själva eller bistert tvingats till det. Kanske är det en stilla viskning om att dra in fler i trons gemenskap, inte bara för kyrkans och Guds skull utan också för samhällets och den goda demokratins? Men framför allt är det kanske en påminnelse till Guds folk i Sverige, sådana som du och jag, att släppa på vår egen självständighet och faktiskt be om hjälp och gå före i omställningen till gemenskap från självständighet. För när vi ber om hjälp visar vi oss också sårbara och i sårbarheten finns utrymme för såväl den gudomliga som mänskliga omsorgen och gemenskapen. Och hur tufft det än må vara, var ska den förändringen börja om inte med mig och dig? 
  
DANIEL STRÖMNER

0 Kommentarer