Många har vid det här laget bidragit till analyser och sammanfattningar av det just gångna decenniet. En tioårsperiod är ett tacksamt underlag om man vill identifiera rörelser i smått och stort. Gemensamt för många av de analyser jag tagit del av runt årsskiftet är det breda genomslaget av sociala medier och de beteenden som följt därpå.
Som tämligen frekvent gudsjänstdeltagare kan jag se tillbaka på ett stort antal predikningar – några av dessa också hållna av mig själv – där våra vanor och ovanor i umgänget med sociala medier lyfts fram. Ett exempel i mängden: Samma kanaler som har möjliggjort klimatrörelsen kring Greta Thunberg används för att hota och hata henne.
Det kan vara på sin plats att ägna en tanke åt alla gudstjänstbesökare som inte anammat skärmarnas och de sociala mediernas verklighet. Kanske känner ni igen er i ökenfadern Antonios bevingade ord från 300-talet:
”Det kommer en tid då människorna är galna, och om de ser någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: ’Du är galen’, eftersom han inte är som de.”
Även denna krönika når några av er läsare just därför att den delas i sociala medier.
Frågan om de sociala mediernas påverkan på det mänskliga livet är långt ifrån problemfritt. Den tid då Facebookflödena främst fylldes av ”vad folk åt till frukost” är sedan länge passerat. Utgör Facebook i dag rent av ett hot mot demokratin? Presidentvalet i USA blir särskilt intressant att följa utifrån den frågan.
Hur mycket psykisk ohälsa, stressrelaterade sjukdomar har inte, åtminstone någon del av sin förklaring i jämförelsens och otillräcklighetens förbannelse? Frågor som rör såväl individuell som samhällelig nivå.
Avund börjar ofta i beundran. Därifrån är rörelsen glidande och därmed så förrädisk.
Beundran är att se något hos en annan som kan leda till att man själv inspireras att röra sig i en önskad riktning. Avund är att se samma sak men känna något helt annat. Man blir inte bara glad för den andres skull. Nästa stadie på den glidande skalan är svartsjuka och missunnsamhet som säger: Det jag inte kan uppnå skall ingen annan heller få.
Ett sådant stadie av själslivet har givetvis sin rot i något annat än i hur det kanaliseras, men sociala medier tycks överösa oss med en sådan mängd triggers att vi blivit skyddslösa.
Vad skulle då ge skydd? Många av oss behöver säkert ”avskärma” oss i betydligt större utsträckning än i dag men det mer tidlösa svaret torde ligga i att verkligen söka sin bekräftelse i något, eller snarare hos Någon, som vet att vi är mer än vi blivit och ser oss som mycket större än människors omdömen.
Om det stämmer att jämförelsen sätter ord på 10-talet – tänk om 20-talet kunde summeras med ordet: förnöjsamhet. Det vore högst välgörande för såväl själens som jordens överlevnad.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR