Fler borde trängas i Visby

Trots att jag är uppvuxen i Stockholm måste det vara första gången jag besöker Gamla stan en lördag i juli.  Jag gör en snabbvisit i hemstaden, på väg till Almedalsveckan i Visby. Jag är mitt i en turiststad, där de många av restaurangernas menyer är skrivna på engelska och där servitörerna går långt ut på gatan för att locka mig att stanna och prova just deras ”swedish salmon”. Selfiepinnarna duggar tätt och runt omkring mig hör jag engelska, tyska och japanska.

Jag ställer mig utanför Stadsmissionens café där jag bestämt träff med en vän. Gatumusikanterna spelar, turisterna fotograferar. Jag känner mig obekväm och de tio minuterna jag väntar känns långa. Funderar på hur jag ska klara fyra dagar i Almedalen när de stora folkmassorna i Gamla stan känns övermäktiga.

Dagen innan har jag rest från Helsingborg, där jag har min arbetsplats. Nästintill dagligen sneddar jag genom fruktstånden på Gustaf Adolfs torg på väg till familjecentralen. Försäljarna försöker övertyga mig om att just deras jordgubbar och bananer är sötast. De växlar snabbt mellan knackig svenska och arabiska, beroende på vem som passerar. Butikerna skyltar med halalslaktat kött, billiga kontantkort för utlandssamtal och en del annat som jag inte förstår eftersom skyltarna är skrivna på för mig främmande språk. En vanlig tisdag hör jag inte sällan både arabiska, dari, sorani, serbiska och vietnamesiska. Jag förstår oftast inte ett ord men hänger med lite grann ändå och trivs i den brokiga blandningen av språk, kultur och människor som omger mig.

Framme i Almedalen går jag på seminarier med Migrationsverket om återvändandeprocesser och lyssnar på panelsamtal om barns rättigheter med olika biståndsorganisationer och föreningar. Jag medverkar i seminarium om hur familje-centraler kan bidra för att minska den ojämlika hälsan och i Amnestys tält diskuteras vad vi kan göra för människor på flykt. Det är först när jag på tisdagsmorgonen besöker ett frukostseminarium om tiggeri och människovärde som det slår mig att jag inte sett en enda person som tigger sedan jag lämnade Stockholm två dagar tidigare.

I Almedalen möts aktivister och politiker, näringslivstoppar och studenter, journalister och föreningsaktiva, människor i olika åldrar och med olika funktionsvariationer. Möten som ofta inte skulle ägt rum någon annanstans. Men i Almedalen saknas också många människor, människor som jag dagligen möter i min vardag.

När jag går Donnersgatan upp mot Barnrättstorget där jag har min hemvist dessa dagar, ser jag varken selfiepinnar, kvinnor i niqab eller wellpappsbitar med önskningar om en krona eller två till en dotters ögonoperation. Almedalen är inte de utländska turisternas besöksmål. Det är varken förvånande eller problematiskt. Men Almedalen är inte heller de afghanska ungdomarnas, EU-migranternas eller mammorna i slöjas besöksmål. Visst kan det för stunden vara bekvämt att inte behöva ta ställning till om jag ska ge pengar till mannen som sitter vid ICA, men kan samhällsproblem lösas utan att involvera dem som berörs mest? Återigen fylls jag av en obekväm känsla, men denna gång är det inte folkmassorna som stör, som jag befarade.

Vi borde vara så många fler som trängs på Visbys gator denna julivecka.

  

Moa Mellbourn

0 Kommentarer