Familjen är större - riv väggarna!

Och vad hette du som ogift?

Jag säger mitt flicknamn. Blicken hos den som frågat förblir tom, tanken trampar vatten. Det finns inget där. Förut kunde det svida till. Det gör det inte längre. Faktum är att det inte heller händer så ofta mer. Jag har själv blivit en del av det som försatte mig i ett utanförskap då, för länge sedan. Och det får mig att haja till.

Författaren Maria Küchen talade en gång om hur hon som sökare upptäckte kyrkans sociala rum. Vi är dåliga på att lyfta fram dem – de är en styrka, menade hon. Och ja, visst har hon rätt. Det nätverk som den kristna församlingen bildar är en utvidgad familj, den kan lyfta vardagen och mobilisera heltäckande räddningsoperationer när någons liv och tillvaro kraschar.

Men i de små sammanhangen finns alltid avig-sidan. Ju mindre kretsarna blir, desto större är risken att ”alla känner alla”. Vid sidan av att vara en unik individ pulserar också den tysta kunskapen om att man är någons svägerska, kusin eller stjärnpredikantens dotterdotter. Och i värsta fall blir förförståelsen en förutsättning för att någon på riktigt ska vara en av ”oss”.

Jag hade ingen kristen historia. Min familj tillhörde en högst typisk kulturkristen arbetarklass. Inget av mina syskon hade trampat upp stigen till församlingens ungdomsgrupper. När vi hade bönegrupp hemma hos oss skyndade jag mig att stänga kylen, för att de andra inte skulle hinna se lördagsvodkan som stod i dörren. Nej, min familj hade det inte illa ställt. Men annorlunda ställt. Och jag själv kände mig väldigt annorlunda. 

Som medelålders har jag och mina väninnor från barn- och tonårstiden bokat in en tjejträff varje sommar. Det brukar vara ett intensivt dygn av samtal. När vi vänder och vrider våra livspusselbitar ser jag till min förvåning att de andras liv, naturligtvis, inte var fullt så enkelt som jag trodde då. Mitt annorlundaskap bleknar retroaktivt.

Under den österländska påsken åker vi till Cypern. Där har vår familj bott i två och ett halvt år. Vi har bokat in en träff med vår gamla hyresvärd Teresa. Hon är maronit i ett land där den ortodoxa kyrkan är normen. Att ön rivits itu av kriget och splittringen i den turkcypriotiska och grekcypriotiska delen har förstärkt hennes utanförskap. Många grekcyprioter ser med misstänksamhet på maroniterna, som fick en mellan-ställning i konflikten. De fick behålla sina landområden på den ockuperade sidan – och deras rötter och etniska tillhörighet gjorde att de skilde ut sig. Och att de såg påven i Rom som sin andliga ledare var definitivt ett annorlundaskap.

När vi första gången presenterade oss för Teresa fastnade hennes blick på mitt mellannamn – det katolskt klingande helgonnamnet Katarina. Efter det hette jag Catherine. I två och ett halvt år.

Ingen annan har kallat mig så, varken förr eller senare. Men jag tror att hon behövde det. Jag, som bodde på övre våningen i hennes hus, var en dotter och en syster i en familj som för hennes del var alldeles för liten.

En familj kan nämligen alltid växa. Det är en tanke som funnits hos mig sedan dess: Familjen är större. 

Det bekräftades av den andliga gemenskap jag lärde känna på den kristna satellittevekanal där jag jobbade. I det gemensamma jobbet slipades trösklarna ner, oberoende om kollegorna var adventister, kopter, anglikaner, maroniter, konvertiter eller baptister.

Familjen är större. Ett av de mäktigaste vapnen är den mentala släggan i handen på någon som glatt säger: Här är trångt! Den här väggen tar vi ner så ryms vi bättre.

 

May Wikström

0 Kommentarer