En kyrka som vågar gråta

Hur är det med kyrkan? Vad har hon för bidrag, vad kan hon komma med? Det är inte lätt att möta omvärldens behov, att vara relevant. En kyrka i tiden. Vi vill gärna och vi vill mycket. Gud sig förbarme!

Jag tänker allt oftare på Maria från Magdala, hon som stod och grät utanför graven. Hon hade först mött honom som äntligen gav henne den frihet och kärlek hon bara kunnat drömma om, och sedan förlorade hon honom igen. Jag ser hennes tunga sorg när hon kommer för att ta hand om kroppen, en sista gång vara nära. Så finns det ingen kropp där. Och änglar i all ära, men hon känner bara den ekande tomheten, den känns som ett skrik: Säg mig var du har lagt honom!

Där står Jesus och han frågar varför hon gråter, hon är bara blind av tårar. Hennes namn hörs från hans läppar. Maria. Det är ett helt avgörande ögonblick av omöjlig glädje, igenkänning och bekännelse. Du! Mästare!

För mig blir det där ögonblicket en bild av kyrkans mittpunkt, själva skärningspunkten mellan korsets utsatthet och uppståndelsens jubel. Att känna igen Jesus genom tårar, gång på gång. Att bekänna honom som närvarande och levande. Gång på gång. Du! Mästare!

Kyrkans festmåltid, nattvarden, firas liksom innan tårarna torkat. Det smakar nästan lite salt om brödet för tårarnas skull. Det nya vinet har mognat i den kärlek som står kvar så länge det krävs. När jublet vaknar har tillvaron fått konturer, det är närvaron av den älskade som föder gensvaret, bekännelsen. Inte bara tårar. Inte bara jubel. Försoningen samlar oss i det ögonblick där det vänder. Där allt hör samman. Kristi kropp.

Vi försöker vara kyrka, tillsammans. Det är särskilt påtagligt att vi just försöker i en gemenskap som Equmeniakyrkan, vi som bara har cirka åtta år av gemensam byggtid. Vi försöker finna vägar att vara det vi är. Hur gör vi det bäst? I sämsta fall blir vi helt upptagna med att organisationen ska överleva, den lokala eller den gemensamma. Våra bästa dagar finner vi, tillsammans, ögonblicket där livet vänder.

Det sägs ofta att kyrkans bidrag i klimatkrisens tid är att komma med hopp. Ja, men det kan bara vara ett hopp som föds ur tårar och befriar till liv. Ett hopp som vågar smaka på hur utsatt läget är. Som står tillsammans med en ung generation som känner sig övergiven. Som står med dem som redan nu drabbas av följderna, en kyrka som vågar gråta. En kyrka med ett hopp som vaknar för att vi ser honom genom tårarna. Jesus är inte död. Det finns ingen kropp att ta hand om. Ingen har lurat oss, ingen har tömt kyrkan på innehåll. Hans kropp är här, den är levande och korsmärkt. I bönens ärliga rum svarar han på vår övergivenhet med att säga vårt namn. Kalla oss till liv.

Vad har vi att komma med? Jag är nog mer poet än strateg, men jag får tanken att vår kyrka skulle kunna lära sig av Maria från Magdala. Att vi kan tala sant om vår sorg, vårt tvivel och vår utsatthet. Gråta vid graven så länge det behövs. Och vi kan tala sant och högt om Jesus som den levande och närvarande. Som den älskade. Fira våra gudstjänster i såväl tårar som jubel. Vara människor som behöver människor. Lyfta hjärtat mot himlen och ha fötterna på jorden. Det finns alltid uppgifter som väntar oss. Hopp som väntar på att levas. Och varje dag – våra namn på hans läppar. Hans namn på våra.

LENA BERGSTRÖM

0 Kommentarer