En kylskåpsdörr större än min

Hjärtat värker lite varje gång jag tänker att jag behöver rensa bland verken. Så, jag bygger lager på lager i stället och satsar på starkare och fler magneter så att även de där allra minsta små pappersbitarna, urklippta av liten människa som just fått äran att använda en sax, inte trillar ned på golvet. Kanske innebär den där hjärtevärken att jag får uppleva en skärva av hur Guds hjärta känner? Att det är en outhärdlig tanke att en bild skulle försvinna och inte komma med?

Livslinjerna tunnas ut

Många lever med outhärdliga bilder över sina liv. Bilder tunga att betrakta för i de bilderna finns det kanske ingen given plats överhuvudtaget. Bilder som inte rymmer allt det där som blev livet. Känslan av att bli utsuddad och se hur livslinjerna tunnas ut. Det räcker att ta en titt på suicidstatistiken för att ana vidderna av allt lidande där det bara inte gick längre att se sig själv som en del av livets bild. Till sist brast livslinjen.
Nåden berättar om att det finns många och stora bilder av livet. Att det finns någon som med stor varsamhet samlar på sig alla dina konstverk på sin kylskåpsdörr, hur stora ­eller små de än må vara. Som kämpar för din rätt till liv, liv i överflöd och som kan måla fram nya bilder och landskap där du trott att det var omöjligt.
Det är vackert att få vandra med Jesus i sitt liv, men det blir sällan ett ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men, tänk att det kan bli vägen vidare in i en bild där du och jag är inmålade i de vackraste färger som Gud någonsin kunnat skapa. Det är inte samma sak som att det blir enkelt, för det behöver sägas, inte ens kristen tro är ett skydd mot självmordstankar och annat mörker.

Har en förmåga att blekna

Men, mitt i det omöjliga tar inte utrymmet på tavelduken slut, utan en dag kan nya färger och linjer urskiljas. Våra egna färger har en förmåga att blekna, men Gud tänker större. Tillsammans får vi hjälpa varandra att fylla i livslinjerna så att de blir mer livskraftiga och stöttåliga. Hjälpa varandra till att se att det inte är kört. Hjälpa varandra att se stigarna som målas fram i väglöst land.

Flygande superhjälte

I barnens teckningar kan allt bli möjligt. Där kan ett marsvin bli en flygande superhjälte. Där kan de minsta bli störst och tvärtom. Känns det igen från någonstans? De senaste åren har jag fascinerats och förundrats mer och mer över att Jesus lyfter barnet som en förebild i hur vi tar emot Guds rike. Där är tilliten en av de stora nycklarna tänker jag. Att få finnas till i Guds närhet avskalad allt det där vi tror oss behöva kunna, veta och orka. Att inte finnas till i första hand för att göra nytta, utan för att få leva i Guds omedelbara närhet och upptäcka friheten som finns där. Friheten i att få vara Guds älskade barn. Att få våga måla ut allt det som är vi utan att ursäkta vår existens.
Som de vackra slutorden i Ylva Eggehorns psalm 779: De ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Gud har skapat i dem är större än all makt och ondska vill.
Jodå, som före detta medarbetare i förskolan har jag lagt min beskärda del teckningar målade till mig i pappersåtervinningen, det får jag erkänna. Då är det skönt att tänka att det inte är jag som behöver hålla ihop allt. Det finns en kylskåpsdörr oändligt mycket större än min.

Therese Palmqvist
pastor i Leksand