En kurs i konsten att säga upp sig

Under ganska många år var jag med och administrerade första-åren-i-tjänst-kurser för nya diakoner och pastorer. Det var viktiga och väldigt roliga kurser. Inte minst roligt var det att träffa de som varit ute i församlingstjänst något år. Många hade nu upptäckt behoven och visste vad de behövde lära sig mer om.

Strax innan jag skulle gå i pension sa en pastorskandidat att det kanske också skulle behövas en sista-åren-i-tjänst-kurs. Vilket genialt förslag! Jag skulle verkligen ha behövt en sådan kurs och jag vet precis vad man borde ta upp.

Det viktigaste i en sådan kurs skulle vara att få hjälp att verkligen lämna det gamla jobbet. Att inte springa i vägen för efterträdare, eller ännu värre, bromsa att en efterträdare blir anställd. Hur många småbittra eller bara hyperaktiva pensionerade pastorer med spring i predikantnerverna har inte lagt krokben för sina yngre kollegor som vill lära känna sina församlingar, vårda arvet och förnya där det behövs?

På en sådan kurs skulle man bjuda in ett par tre gästföreläsare som kanske till och med sagt upp sig i förtid på grund av att den som slutat inte riktigt slutat. Men man skulle också ta med några exempel där det gått alldeles fantastiskt bra, där den som slutat kunnat vara förebedjare, mentor och backup utan att gå i vägen. För sådana lysande exempel finns det också många.

Vad skulle man behöva ta upp mer? Jo, många som arbetar i församling är ju lite av arbetsnarkomaner. Så hur går man från att vara arbetsknarkare till att bli en sådan där skön och go pensionär som har tid för sina vänner och barnbarn, som kan lägga huvudet på sned och titta med varma ögon och bara lyssna? Utan att komma med förnumstiga råd och långa ordrika berättelser (med mängder av kringelikrokande sidospår inom parentes) om hur det var förr.

Jag skulle också kunna tänka mig att kursdeltagarna kan få välja olika seminarier under kursen. Någon (till exempel jag) skulle behöva lära sig hur man tvättar fönster. Andra kan behöva lära sig hur man bäst bakar pepparkakor med barnbarnen. I ett tredje seminarium skulle man kunna träna sig på att småprata en timme utan att nämna något om sjukdomar och mediciner. Eller barnbarn för den delen – det finns många pensionärer som lever i ofrivillig barnbarnslöshet. Det gäller att inte stoppa ner sina egna barnbarn i halsen på dem.

Sedan skulle det förstås vara ett långt och viktigt pass med de fantastiska människorna på Equmenia som kunde lära ut hur man blir en tillgång hemma i barn- och ungdomsarbetet. Som förebedjare, extramorfar, chaufför. Eller som diskare av scoutgrytorna efter lägret. På andakterna på kursen skulle man kunna ha personlig förbön för de som inte riktigt vet när de ska säga upp sig. Och för de som är ängsliga inför identitetsskiftet och de nya utmaningarna. För de som inte säkert vet om livet efter jobbet är värt att leva.

Visst är livet som pensionär värt att leva! Och ibland får man faktiskt prata om krämpor och läkarbesök. Men på tal om att säga upp sig. Själv fick jag en kallelse till det. Kan inte förklara det bättre. Det skedde den 6 november 2017 klockan 19.45 i Immanuelskyrkan i Jönköping. Men det får jag berätta en annan gång. Kort och kärnfullt (och utan parenteser).

Rune W Dahlén
sandaren@sandaren.se
 

pastor bosatt i Kil. Tidigare nestor på Teologiska Högskolan.

 

 

0 Kommentarer