Enligt begravningsbyråerna har arvstvisterna ökat med femtio procent i storstäderna de senaste åren. Under samma tid har antalet människor som önskar könskorrigering ökat.
Det är naturligtvis två helt olika frågor, som inte har med varandra att göra. Ändå kan jag inte komma undan tanken att det kan finnas ett indirekt samband. Allt fler människor lever i korta, otrygga relationer. Allt fler känner sig utbytbara. Marit Paulsen skrev en gång: Om vi inte kan leva i livslånga äktenskap borde vi ändå kunna leva i barndomslånga föräldraskap. De flesta föräldrar överger aldrig sina barn. Där har det snarare blivit bättre i dag än för någon generation sedan. I dag är delad vårdnad närmast obligatorisk. Det ska vi vara tacksamma för, även om växelvis boende ibland kan kännas struligt är det ett himmelrike jämfört med att förlora en förälder. De som försvinner, överger, är oftast inte föräldrarna utan styvföräldrarna. Plastmamma, plastpappa, plastmormor … de kan komma och gå, bytas ut, försvinna.
Psykologer brukar säga att barn oftast klarar en separation bra – men inte upprepade separationer.
Nu har det blivit tillåtet för ensamstående att insemineras. Samtidigt som vi i decennier betonat hur viktig pappan är för det lilla barnet och vi diskuterar att tvinga fram fler barnlediga pappor, går det plötsligt bra att medvetet planera in en total faderslöshet. Nej, jag dömer inte den som väljer att inseminera sig. Längtan efter barn är en urkraft, släkt med livsdriften. Nej, jag tror absolut inte att hennes barn behöver få en sämre uppväxt än andra. Nej, jag vill absolut inte förbjuda skilsmässor. Få vill ha tillbaka gamla tiders dubbelmoral. Jag är inte ute efter att kritisera lagstiftning och politiska beslut.
Vår tradition i Sverige bygger på en stark allians mellan individen och staten; du får leva som du vill, så länge du inte tvingar eller skadar någon får du vara polyamorös, hetero, homo, nunna eller munk. Det är bra. Det jag är ute efter är ett fördjupat samtal, inte minst i kristna sammanhang. I rädsla för gamla tiders moralism undviker vi ofta ämnet sex och samlevnad helt. På den andra kanten finns kristna som ropar på strängare lagar. Utvecklingen i Polen borde räcka som avskräckande exempel.
En ung tjej jag träffar på tåget ställer frågan nästan ingen annan ställer: tycker vi att det är någon skillnad på vad som ska vara tillåtet, vad samhället inte ska lägga sig i – och hur vi ska leva som kristna? Som kristna är vi kallade att visa att en annan värld är möjlig. Det kan innebära att stå upp för trofasthet eller för att livet kan vara meningsfullt utan barn.
Det kan handla om att stå upp för kärnfamiljen – men också för att vi behöver öppna kärnfamiljen, kunna släppa in ensamma äldre, familje-hemsbarn, ensamkommande tonåringar … Det kan handla om att stå upp för gemenskap, kollektivhus, kommuniteter, cellgrupper … Det kan handla om en mer hållbar livsstil, alltifrån samåkning till djurskydd och ekologisk odling. Vi kanske inte ska åka till Thailand, vi kanske inte ska isolera oss i vårt fredagsmys – men å andra sidan också se till att familjen får tillräcklig tid för att hålla samman. Vi kanske inte ska ställa upp på att barn måste vara välplanerade och ha ”rätt” egenskaper, eftersom livet alltid är en gåva. Det handlar inte om att döma någon utan om att visa att en annan värld är möjlig.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR