Elden och energin som förbinder, helar och läker

Relationer och tillit mår inte bra i pandemier. Tillit förutsätter relationer, och relationer är svåra att nära utan fysiska möten. Och eftersom vår personlighets kärna finns i vårt hjärta, och att vi utifrån vårt hjärta bygger relationer och hämtar kraft, så känner vi i kroppen om det sliter. Vi är relationella och är skapade så, och om vi inte kopplar ihop oss så blir vi lite stukade, lite ruffigare.

Ett antal debatter och händelser i samtiden tyder på i grunden tillitsbrist, som bland annat bottnar i relationsbrist. Vi behöver vara medvetna om det och vakta mot det, så att vi inte dras med, vilket jag själv uppenbarligen gör. Vi behöver inse att det är svårare att arbeta med förändringsprocesser i pandemitider, driva utvecklingsprojekt, även att förvalta fungerande organisationer. Det är ännu svårare än annars att få människor och medarbetare att känna del­aktighet. Det är lätt att misstro sprider sig.

Att konspirationsteorier växer har vi läst om bland annat här i Sändaren. Dessa finns på samma skala som misstro, känslan av att det finns baktankar i beslut som fattas: ”Vad vill de egentligen?”, och på samma skala finns polarisering. Att demokratin är hotad globalt vet vi. Det hör också ihop med tillitsbristen. Det skapas även ökat utrymme för maktmissbruk när det inte märks så väl, inte syns. Och kyrkliga organisationer är inte skyddade. Misstro kan sprida sig lika mycket här.

En av morgnarna när det slet och drog som värst, började jag läsa en bok jag fått tips om genom en recension som Peter Halldorf skrivit: Den brinnande busken av Lev Gillet, samt bibeltexterna för tiden nu i fastan. Det var ”Kampen mot ondskan”. I en av texterna säger Jesus: ”Den som inte samlar med mig, han skingrar”(Luk 11).

Om ondska alltså handlar om skingring, splittring, för vi en kamp mot ondskan när vi kämpar mot misstro. Lösningen som Lev Gillet och bibeltexterna lyfter fram är kärlek. Den eld och energi som förbinder, helar och läker. Gillet beskriver den absoluta kärleken och dess väg. Guds namn som är kärlek, Gud som är oändlig kärlek och kan jämföras med ett atmosfäriskt tryck på alla människor, där människans uppgift är att öppna sig för den och så förlösas, så att hennes stenhjärta kan bli till kött.

Den kärlek som är rebellisk då den inte finner sig i restriktioner, vars etik är det som överträder den. Kärleken som verkar i ickevåld, som i det långsamma tågandet runt Jerikos murar, som föll.

Jag själv försökte öppna mig för det atmosfäriska trycket, den ut­givande kärleken, det som vi tar emot i våra hjärtan. Jag tror vi behöver göra det återkommande och sen leva i den. Så att vi kan älska varandra, älska Gud, och läka bort misstro, stärka tillit och relationer, trots att vi inte kan mötas som vi vill.