Eftersom jag, som sagt, är vänsterpartist, angår mig inte allianspartiernas inre angelägenheter.

Den svenska järnvägen är nu så sliten och hårt utnyttjad att näringslivet protesterar. Ingenjörernas fack- förening uttrycker oro över skolelevers försämrade matematikresultat. Den nyliberala nedmonteringen av samhället har nu gått så långt att storkapitalet drabbas av bristande infrastruktur. De har utvägar — Kina ligger nära i vår globaliserade tid.

De gamla, vars blöjor vägs av Caremas personal, har ingen utväg. Fällan har slagit igen, som på gammeltidens fattigstuga. Segregeringen i skolan ökar. 30-talet flåsar oss i nacken, med ungdomsarbetslöshet, soppkök och trakasserier mot judar.

Det här ska inte bli ett partipolitiskt upprop. Jag sticker inte under stol med att jag är vänsterpartist och jag skulle kunna ägna denna lilla krönika åt att argumentera för en starkare offentlig sektor och en annan fördelning av inkomsterna. Men även utifrån en konservativ eller en socialliberal ståndpunkt går det att ta avstånd från den nyliberala nedmonteringen av samhället.

Eftersom jag, som sagt, är vänsterpartist, angår mig inte allianspartiernas inre angelägenheter.

Men det går inte att sluta undra varför man lagt sig så platt för nyliberalismen, som för inte så länge sedan var en rörelse långt ute på flanken, jämförbar med extremvänstern.

Jag efterlyser att värdekonservativa och socialliberaler ska ta sig mera ton. Kören håller på att bli väldigt entonig på högerkanten — jobbskatteavdrag, avreglering, konkurrensutsättning, valfrihet, valfrihet, valfrihet … Även utifrån en konservativ eller socialliberal ståndpunkt går det att hävda värdet av infrastruktur och utbildning, en sammanhållen skola och farbara järnvägar.

Kanske är jag naiv, kanske ska man inte förvänta sig sådant när KD sålt ut apoteket och centern valt en partiledare som har Margaret Thatcher som förebild. Det är lätt att tänka att respektive partiledning sålt sin själ för att vara med och regera. Men den frågan angår, som sagt, inte mig.

Ur ett kristet perspektiv har vi alla sålt vår själ åt Mammon med vår konsumtionsinriktade livsstil.

Även utifrån ett konservativt och socialliberalt perspektiv borde det gå att hävda att vi borde konsumera mera kultur, sjukvård, äldreomsorg, tågresor och utbildning — i stället för prylar och flygresor.

Som kristna har vi ett särskilt ansvar. Det går inte att komma undan. I de stora väckelserna tog människor ett personligt ansvar för sluta supa, ta hand om sina barn, sköta sitt arbete och hjälpa sina grannar.

De kunde inte rubba samhällets strukturer av förtryck och orättvisor — men de startade den rörelse framåt som förvandlade Sverige från ett av Europas fattigaste länder till en välfärdsstat.

Alla har nytta av en fungerande infrastruktur. Alla kan behöva sjukvård eller äldreomsorg, förr eller senare. All forskning visar att ett samhälle med växande klyftor leder till otrygghet för alla.

Det handlar inte om ”de andra”, utan om oss alla, dig och mig.

 Så må vi då välja livet.