Duger jag som jag är?

Hjälper mig i stunder av självförakt och prestationsångest, och sådana har jag rätt många. Jag får vara nöjd med mitt utseende. Jag behöver inte känna mindervärdeskomplex inför kollegor. Jag kan vara tacksam för det jag ändå hunnit med. Jag är inte tvungen att ligga vaken och älta misslyckanden.

Men uttrycket väcker också något annat hos mig. Ett slags tvivel, kanske. Är det verkligen sant att jag duger som jag är? Vem har bestämt det? I förhållande till vad eller vem duger jag? Dög jag igår när jag pratade illa om en medmänniska, och i förra veckan när jag inte alls agerade klimatsmart? Duger alla människor, oavsett elakhetsnivå?

Känner ni hur prestationskraven kommer flygande igen? Bantningstipsen likaså. Och bergspredikan och domedagstexterna och
klimatskammen.

Vår kallelse är att älska Gud av hela vårt hjärta, med hela vårt förstånd och av hela vår kraft, och vår nästa som oss själva. Ingen når upp till detta, ingen kan säga att vi följt den kallelsen. Inför det viktigaste budet måste vi erkänna: Vi räcker inte till.

I P P Waldenströms debutbok Brukspatron Adamsson finns just detta dilemma. Adamsson far som en groda mellan dikena självgod och förtvivlad. Men bokens hjältinna, den fattiga torparänkan Mor Enfaldig leder honom ständigt in på den väg som heter nåd.

När Adamsson kommer till tro får han flytta till staden Evangelium där det finns två stadsdelar. Först får han komma till Syndernas förlåtelse och vila ut och lära sig trons och nådens grunder. Först därefter får han börja arbeta i den andra stadsdelen, Helgelse. Men där kan han varken bo eller äta, utan behöver tillbaka till Syndernas förlåtelse varje kväll för att äta och vila.

Jag älskar bildspråket. Jesus bemötte människor som Sackaios med gränslös kärlek och nåd. Han dömde dem inte, och det var på många sätt helt avgörande. Men inte heller sa han att de dög som de var. Och just därför kunde deras liv förändras i mötet med Jesus. Men inte som en prestation utan som ett resultat av nåden.

Det är skillnad på att duga som jag är och att få komma som jag är. Om jag duger som jag är, då hade Jesus aldrig behövt dö för mina synder. Om det räcker att göra så gott jag kan, då skulle jag aldrig behöva omvändelse och frälsning. Evangelium är inte att jag har gjort eller någonsin skulle kunna göra tillräckligt, men att det Jesus gjort för mig är fullt tillräckligt. Vår förkunnelse får inte bli överslätande och menlös så vi aldrig ställer en människa inför allvaret i att leva och det nödvändiga i att bli frälst. Det är skillnad på att vara bra som jag är och att vara älskad som jag är.

Jag tycker fortfarande om uttrycket: ”Här sitter jag och duger.” Det säger något väsentligt om att vara människa, med all våra svagheter och skavanker. Men det räcker inte. Evangelium går längre och når djupare, bevarar mig från både självgodhet och förtvivlan. Jag andas ut, sänker axlarna och sjunger med i Nils Frykmans fantastiska sång om nåden:

Om hjärtat mig fördömer

och köttet gör besvär,

den trösten jag ej glömmer,

att Gud dock större är,

att nåden väger mera

än all min uselhet.

Och pris vare Lammet för det.

Eller kort sagt:
Här sitter jag och vet att nåden räcker.