Du är både problemet och lösningen

Kan man visa en annan människa respekt, även när det berör det djupaste, personligaste och ändå säga – nej, jag håller inte med dig?

Jag läser en gammal artikel där flera kristna personer berättar om sitt utanförskap. Om de bördor de tvingats bära och om den kyrka som inte sällan valt att lägga mer sten på, istället för att dela, bördorna. Det finns ingen möjlighet för mig att helt sätta mig in i, att i grunden förstå, deras utsatthet. Det enda jag kan göra är att respektera dem för vad de är.

Så långt vandrar vi samma väg. Men sedan blir det svårt.

Kan man inte bara acceptera, utan även respektera, en annan människas identitet och ändå säga: Hit, men inte längre? Eller innebär det att respekten försvinner, att försöken att förstå bara blir yta och tomma ord?

Det finns ett antal dogmer som jag baserar mitt liv på. Ett normativ som sätter gränserna inte bara för hur jag ser på mig själv utan också på hur jag ser på samhället. Det innebär inte att jag inte bryter mot vare sig dogmer eller normativ; Gud vet hur ofta det sker och hur illa det ibland är. Men ändå – det finns en ram inom vilken jag tror mina gärningar borde falla.

För mig är det till och med så, att det normativ jag omfattar, de dogmer jag bekänner, borde vara rättesnören för ett gott samhälle. Inte bara för mig, utan även för andra. Men en av mina normer säger: Jag kan aldrig tvinga på någon annan normer och dogmer, vare sig som kristen, som medborgare eller som politiker. Det jag däremot kan göra, och det som kanske är min plikt, är att argumentera för mina åsikter.

Och det är nu det blir så svårt. Kanske har det alltid varit svårt, men min upplevelse är att det aldrig varit svårare. Skälet är enkelt. Normer och dogmer påverkar inte bara samhället – de har sin spets riktad mot mig själv, mitt eget liv och mitt eget hjärta. Så i dagens individualistiska, egocentrerade samhälle kan till och med försök att samtala upplevas som oacceptabelt, kränkande, fobiskt.

Men det går inte att hävda att någon annan ska göra något, när frågan ställs till dig själv. Det går inte att hävda att det bara är någon annan som påverkar samhällets utveckling, när du själv är en del av både problemet och lösningen.

Det går att hävda att det jag gör är rätt, därför att jag inte ser att jag gör någon illa. Men det förutsätter att du väljer bort den påverkan du har på andra, inte bara här och nu, utan också där och sedan. Nuet och jaget blir både subjekt och objekt, blir vägledande för allt. Men min påverkan på generella normer och dogmer förskjuts och förminskas.

Hela Matteus 22:a kapitel är en enda lång följd av anklagelser mot fariséer och skriftlärda. Och visst är det lätt att hålla med Jesus. Men där ligger också en fara. Det är så lätt att se fariséerna som de onda, de andra, de som inte är som vi. Vi är ju goda. Våra åsikter är ju baserade i kärleken.

Men tänk om också dessa fariséer trodde sig vara bärare av kärlekens budskap, så starkt att de kunde fara ”över land och hav för att vinna en enda proselyt”. Tänk om de egentligen var rätt lika oss själva …

Kyrkan har i långa tider varit snabb med att döma. Det kan gälla utomäktenskapliga barn, skilda, homosexuella. Det har gällt människor med annan, eller ingen, tro, med andra åsikter, av främmande härkomst. Det är inget att eftersträva.

Men i vår strävan att aldrig döma, riskerar vi också att tappa fotfästet, inte bara i den tro som ska bära, utan också hos de normer och dogmer som stöttar oss som människor. Och när det sker, skakar både kyrkan och samhället.

 

 

Staffan Werme

0 Kommentarer