Kriget. Det behövs inte mycket förrän vi är där. Finländsk vardag är fortfarande mättad av dess långa skugga.
Också i min bokhylla ligger minnena, i ett brunt kuvert. Jag slår upp häftet med pappas handstil och ställvis usla stavning. (Han gick trots allt bara sex år i skola). ”Lördagen 2.7 1941. Vi har nu slagit läger en bit utanför Villmanstrand. Allt har gått bra hela vägen. Jag är nu på vakt medan jag skriver detta och sömnig så att jag knapt kan hålla ögonen öppna. Kl. 4:30 Vi bryter upp igen, resan torde gå mot Imatra, men slutmålet känner vi inte ännu.” Enkla anteckningar från en enkel kanonjär i en tid när alla finländska män delade samma vardag.
Davidskampen mot Sovjetunionen har gett Finland hjältesagor och krigsromantik, en ständigt närvarande och för evigt med skepsis betraktad fiendemakt och ett oändligt flöde av förtigna sorger, livslånga trauman och personliga tragedier. Länge var det förbjudet att ens skrapa fernissan på myten om den ståndaktige och okände finske soldaten. Men det gav också finländarna en hemlig stolthet som de i tyst och sammanbitet samförstånd bär vidare: Vi lät dem aldrig ta oss! När Finland fyller hundra år ligger kriget därför självklart med i festbägaren, både som bitter ört och sötma. Vi var och är bufferten i öst.
Medvetenheten om den 1340 kilometer långa landgränsen går aldrig ur. Fiendens nationalitet är snyggt outtalad i salongerna numera. Rysshatet har inte någon plats i ett modernt och frisinnat samhälle. De rysktalande utgör sedan länge den största invandrargruppen i Finland.
Men finländarna förmår göra skillnad mellan individerna och ett ryskt politiskt styre med skakiga intentioner. Det senare oroar och komplicerar tillvaron. Sedan en lag om dubbelt medborgarskap trädde i kraft år 2003 har antalet finska medborgare med dito ryskt ökat explosionsartat.Vid årsskiftet 2016 var en fjärdedel av de 100 000 medborgarna med dubbla pass också ryska medborgare. Samtidigt är Ryssland på en betydligt snålare linje när det gäller att bevilja dubbla medborgarskap. Den ryska uppfattningen är att en rysk-finsk medborgare i främsta hand är rysk. I fredstid okej. I krigstid, mer tveksamt. Den här utvecklingen har fått finländska politiker, ända upp till självaste president Niinistö att bekymrat rynka pannan.
inom armén är oron naturligt nog stor – eftersom lagen också säger att de som har dubbla medborgarskap inte får särbehandlas. Därför uppstod det en mindre politisk kris när medierna för ett tag sedan körde ut en nyhet om att armén ville se över de dubbla medborgarskapen och rätten att söka jobb inom den finska armén. Finske försvarsministern var snabbt ute med dementier när det muttrades ilsket österifrån.
I dag är de största hoten ändå inte tankers som rullar över gränser. Krigföring har blivit subtil, smart och till synes oblodig. Den handlar om att skapa kaos och att sprida desinformation som leder till kaos. Trollfabrikerna är dödliga vapen. De har riktats också mot Finland, när falsk information om omhändertagande av ryska barn blev en diplomatisk kris på statsnivå.
Samtidigt som amerikanska studier visar att finländarna faktiskt är duktiga på att avkoda propaganda, har en bred nationell kampanj lanserats under födelsedagsåret för att göra folket ännu mer vaket. Kampanjen heter Sov tryggt och stöds av en lång rad frivilligorganisationer. Som språkrör har man engagerat författaren Sofi Oksanen. I en videosnutt förklarar hon: Alla bär ansvar för vilken slags information de delar på sociala medier. Varje delning är en handling. Därför gäller det att känna igen lögnbudskap och propaganda och veta vad man sprider. Kunskapens ljus spränger trollen. Att känna igen propaganda är det nya civilförsvaret.
Eller för att citera Oksanens slutsnärt: ”En medborgarfärdighet lika viktig som att känna igen en flugsvamp”.
Den är en färdighet som hjälper alla att sova bättre. Finnar, ryssar som svenskar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR