Idag på kyrkkaffet utbrast diakon-Ulla: Men Liv, en sån där klänning hade jag på slutet av 70-talet! Min gamla Marimekko-klänning har tillhört faster Anneli och sedan min mamma och nu är jag stolt bärare av den. Margareta som satt runt samma kakfat berättade att hon brukade sy matchande kläder till sig själv och barnen när de var små och präst-Lisa berättade att när hon besökte Ryssland fanns där verkstäder som lagade väskor, andra som fixade skrivmaskiner och andra specialverkstäder. Det kändes fint och lite gammeldags.
Vi är många som har tagit med oss en trasig teknikpryl till affären lagom till att garantin har gått ut, och fått höra att det är billigare att köpa en ny skrivare, mobil eller dator än att laga den trasiga. I början av året skrev Råd & Rön att de preparerat fel på hårddisken i fem datorer och lämnat in hos lika många hemelektronikkedjor. Bara en kedja lyckades laga ett av de två felen, hos de andra lyckades man inte lokalisera de ganska enkla felen. Vi har inte en kultur av att fixa trasiga saker. En klänning som går sönder efter ett år bryr jag mig inte ens om att gå tillbaka med och var den billig räknar jag inte med annat än att den går sönder.
Det finns ett uttryck, en strategi, för att det vi köper ska gå sönder: planerat åldrande, som handlar om att optimera en varas livslängd så att den ska ge tillverkaren maximalt med vinst. Varan ska hålla exakt så länge att vi fortfarande har så stort förtroende för den att vi köper en ny när den går sönder (The story of stuff på youtube, förklarar bland annat detta med bravur). Jag antar att det vore ok att köpa nytt hela tiden om det inte var för att Jordens ändliga resurser överutnyttjas och att det avfall som genereras av allt vårt köpande och slängande ofta hamnar i fattiga länder där de förgiftar både människor och natur. Planerat åldrande är alltså inte en ok strategi.
Men det är kul med nytt! Det måste finnas sätt att tillgodose behovet av förnyelse utan att det behöver produceras nytt hela tiden. Kläder kan re-designas (sys om) och det öppnas klädbibliotek här och var i landet. När det gäller elektronik är det inte lika självklart, men det är inte omöjligt att nya funktioner skulle kunna rymmas i gamla skal om man tänker till redan i produktionen. Men kanske får vi ibland lära oss att älska det gamla framför förnyelsen. Klänningen jag bär tillverkades innan jag föddes och det är härligt att bära ett stycke historia på sin kropp. Om ett plagg kunde tala skulle den säkert ha en del roliga anekdoter och viktiga ögonblick att dela med sig av, det är vackert att kunna tänka så.
Slutligen, en berättelse om Guds godhet från en tid då man fortfarande lagade kläder:
En soldat frågade Abba Mios om Gud tar emot botgöring. Abban undervisade honom, och sa sedan: Säg mig käre vän, om du får en reva i din mantel, kastar du bort den då? Nej, svarade han, jag lagar den. Abban sa till honom: Om du är rädd om din mantel, skall då inte Gud vara rädd om sin skapelse?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR