Det är ett under att någon från femtiotalet överlevt överhuvudtaget.

Att pappa hade uppfyllt sin allra häftigaste dröm var nästan otroligt, men en vårdag 1959 stod den där och glänste i solskenet. H 439 och ett par siffror till som jag glömt.

Pappa hade köpt en Volkswagen, en bubbla, en alldeles ny och svart. Bakom baksätet, alldeles framför och ovanför motorn, fanns som en låda. Den var kanske 40 centimeter djup, lika bred och en knapp meter lång vill jag minnas. Alldeles lagom för en sexåring som jag. Jag njöt under jungfruturen runt om i samhället. Pappa var lycklig och allt annat än blyg. Mamma satt i framsätet och ryste av stolthet. Lådan bakom baksätet var min plats. Säkerhetsbälte? Det kunde man inte stava till. Bilbarnstol? Det hade man inte uppfunnit ännu. Vi åkte till Älvestad, mitt emellan Linköping och Motala på östgötaslätten, för att visa upp bilen för farmor. Det var nästan tjugo mil fram och tillbaka. Tjugo livsfarliga mil i en liten låda över motorn.

Jag tror att pappa stått inför ett val. TV skaffade vi först långt senare. Min moster och morbror däremot hade televisionsapparat. Oändliga kvällar tillbringade jag hemma hos dem i ett trångt soffhörn med morbror Bernhard som sög i sig ett halvt paket John Silver utan filter medan bröderna Cart-wright red genom min barndom. Jag minns fortfarande — och inte utan viss njutning  — doften av John Silver. Vad tänkte han på?

Jag var sex år och borde inte ha överlevt en barndom utan alla tänkbara säkerhetsåtgärder, allt sådant som är så självklart i dag. Det är ett under att någon från femtiotalet överlevt överhuvudtaget.

Något år senare hade jag lärt mig cykla. Den var min stora frihet under mina första sommarlov. Det var flera kilometer från vårt hyreshus till badstranden. Jag cyklade dit varje morgon och hem ganska sent på eftermiddagen. Cykelhjälm? Vad var det? Badvakt eller flytväst? Knappast.

Jag fick en verktygslåda av min kusin. Innehållet i den skulle kunna få vilken socialtjänst som helst att allvarligt ifrågasätta mina föräldrars lämplighet till fortsatt vårdnad om mig.

I dag kom mitt barnbarn (knappt två år) och hennes mamma hem till oss för att tillbringa några dagar på Gotland i väntan på våren. Innan barnbarnet släpptes loss i huset hade hennes mor noggrant plockat utan alla livsfarliga attiraljer vi tydligen omger oss med dagligen. Kökslådor rensades på allt vasst, städskåpet på alla förrädiska gifter, det sattes upp haspar och tillfälliga grindar. Man insåg sakta men säkert hur hotfullt vårt hem var.

Jag tänkte på min egen slappa barndom och det kändes som om jag var född på medeltiden någon gång. Det var betydligt närmare till Jesus som tappats bort som tolvåring i Jerusalem än till dagens säkerhetssystem. Medan jag plockade undan mina verktyg och placerade dem oåtkomligt såg jag min dotterdotter i ögonvrån. Hon tittade förebrående — och lite beundrande — på mig när hon hjälpte mig plocka undan hammaren.

Med skräckblandad förtjusning tänkte jag på den kommande sommaren. Hur gör vi med gullregnet i trädgården? Eller med alla efterlängtade dagar på stranden? För att inte tala om de där livsfarliga skogspromenaderna i svampskogen jag drömmer om?