"Den verkligt stora frågan är vad vi gör med det som blir över när vi fått nog"

Finlands president Sauli Niinistö vållade stort rabalder vid årsskiftet, inte bara i sitt hemland utan också över gränserna och medietrösklarna annorstädes. Orsak: Han ville ha lägre lön. En fjärdedel lägre än den summa som den förra presidenten varit med om att fastställa för sin efterträdare.

Innan läckan om president Niinistös anhållan till statsministern om lönesänkning till samma nivå som år 2006 hade presidenten hållit sitt sedvanliga, och mycket påpassade, nyårstal i teve. Det handlade mycket om det gemensamma bästa i en ekonomiskt tuff tid och om vad var och en kan göra som sin personliga insats.

Allmänt taget fick Niinistö goda betyg för det nyårstalet — men i det skedet visste Finlands folk ännu inte om den handling han hade valt att statuera exempel med. När den väl kom ut var reaktionen kraftig. Fackfolk och industripampar visade upp bekymmersrynkor, bägge med lite olika motiv. Rivalpartiet Socialdemokraterna påpekade kyligt och helt korrekt att det enda den borgerliga presidenten gjort var att återgå till samma lönenivå som föregångaren Tarja Halonen hade haft under sin regeringstid. Cynikerna såg ett taktiskt utspel inför de kollektiva löneförhandlingarna. Andra fnyste ”populism” i största allmänhet. Men det stora flertalet finländare lyfte faktiskt på hatten åt hans handling. Motvilligt erkände en och annan att det gav nyårstalet en helt annan tyngd.

Och sen följde den oundvikliga vågen av förväntan på att andra skulle göra likadant. Riksdagspolitiker och ministrar började diskutera löner. Intervjufrågorna haglade till jurister, koncernledare, läkare, lärare.

Också kyrkan hamnade under luppen. Nu senast gick den populära Helsingforsbiskopen Irja Askola med i diskussionen och konstaterade att kyrkan också borde se över skillnaderna i lönepolitiken. Det är inte helt okej att biskoparna tjänar i snitt 8000 euro i månaden när kyrkogårdsarbetare och de som jobbar på församlingarnas lägercentrum får klara sig på 1800 euro.

Begreppet ”Niinistös  lönerea” gick till historien den här januari 2013.

Det finns en viktig kärna bakom all denna cirkus. Vissa frågor är starka nog att bära sig själva vidare och de måste ställas även om det svider till ibland.

Det är frågor som: Vilket är mitt ansvar för det gemensamma bästa? Eller: Hur hanterar vi ett läge där begränsningarna kommer emot?

Den verkligt stora frågan är vad vi gör med det som blir över när vi fått nog. Samtidigt är den sorgliga sanningen att vi aldrig tycks få det, att det är så svårt att låta någon annan få det materiella överflöd vi egentligen inte behöver.

I grunden är det här inga nymodigheter. Ordspråksboken i Bibeln, sammanställd femhundra år innan Kristi födelse, ger träffande det eviga problemet kropp, obehaglig sådan: Blodigeln har två döttrar: Mer! och Mer! (Ords 30:15).