1

Den underfundiga ålderdomen

Ibland är jag ute och föreläser om åldrandet. Ni vet, det där vi alla är mitt uppe i, men få vill prata om. Eller förresten, när man är ung är det så långt borta att det inte finns. När man är gammal är det en självklarhet. Men när man är i den medelålder då man borde fundera över det, är det som om det inte existerar, annat än om föräldrarna får problem.

Men det egna åldrandet, det är som höljt i en dimma.

Synen på ålder och åldrande är inte helt igenom positiv i Sverige. Som politiker kunde man förr glädjas åt att man tillhörde de yngre ända upp i 55-årsåldern. Men redan vid 65 blev man mest en börda. Kanske fick man en reträttpost. Men de tunga uppdragen, de skulle alltid föryngras, som om ungdom var en god egenskap i sig.

Åldrandet handlar om förlust. Vi förlorar både fysiska och mentala förmågor. Inget blir bättre.

Men är det verkligen så?

När jag var ung lärde jag mig att vi föds med en hjärna full av friska hjärnceller. Men redan i 20-årsåldern börjar de dö. 100 000 per dygn! Brrr! Jag minns känslan i gymnasiet. Om bara ett par år skulle min hjärna börja krympa. Tomrummet där uppe, som redan då kändes närvarande, skulle bli monumentalt. Och det skulle bli nästan omöjligt att lära sig något. Ju äldre man blev, desto dummare var man.

Ibland känns det som om vårt samhälle fortfarande lider av mina gymnasiala tankar. Men de var fel redan då, och än mer fel i dag.

Människan lär och utvecklas så länge hon lever. När du är ung är du bra på detaljer. Vem har inte blivit slagen av barn eller barnbarn i ett parti Memory? Den förmågan tappar du långsamt. Men bara du får vara frisk och har vilja och förmåga, så ersätter du bristen på detaljinlärning med den erfarenhet du ständigt bygger vidare på. Och istället för att se detaljer, blir du bättre på att se helheter.

Rätt ofta funderar jag på hur världen skulle se ut om fler människor försökte se helheter, istället för att fokusera på just sina detaljer. Är det inte det vi behöver? Människor som förstår att saker hänger ihop, som orkar och tar sig tid med att tänka innan de svarar, som inser att det inte går att förklara komplicerade sammanhang på några rader på Facebook eller Twitter?

Än mer spännande blir åldrandet när man funderar över framtiden. Drar man dagens utveckling framåt är den första 150-åringen redan född. Någonstans därute går hon, människan som kommer att skratta åt våra diskussioner om pensionsåldern ska vara 67 eller 75. Då har hon bara levt halva sitt liv …

En del är oroliga över hur ett så långt liv kommer att se ut. Blir det 70 år av demens, cancer och stroke? Lägger vi sjuka år till livet? Och är det meningsfullt?

En god läkare sade en gång så här: Ta det lugnt. Den medicinska utvecklingen går ständigt framåt. Vi kommer att lösa demensens, cancerns och hjärt- kärlsjukdomarnas gåtor. Men det finns en sak vi inte kommer att lösa.

Ett längre liv ökar risken för att vi blir allt ensammare. Och med ensamhet följer andra sjukdomar och problem. Där måste vi alla söka gemensamma svar på en gemensam utmaning.

Tänk vad intressant åldrandet är ur ett kyrkligt perspektiv. Ålder som något positivt, där vi ständigt lär oss att se helheter. Och församlingen som det gemenskapsprojekt det är, när vi som 130-åringar planerar nästa söndags kyrkkaffe.

 

Staffan Werme

1 Kommentarer
Thorsten Schütte
Det finns en kluvenhet i det här: I ledarartiklar och politikers tal inskärps oss att vi ska jobba så länge att det behövs rullatorparkeringar vid stämpelklockan, men platsannonser, rekryteringsprocesser och avtalspension talar en annan, verklighetens språk som får oss 55+ att se om sitt hus, hur får vi råd att pensionera oss så tidigt som möjligt?