Den främsta kristna värderingen

Hela min kristna uppväxt har handlat om att ifrågasättas. Konstanta ifrågasättanden. Givetvis om den andliga värld jag byggde min världsbild på, men även om praktiska konsekvenser: Varför drack jag inte alkohol? Vad tyckte jag om sex innan äktenskapet? Fick jag svära?

Genom åren skaffade jag svar på allt, tvingades pröva och ompröva min egen trosuppfattning och varför eller om det var viktigt att den ibland tog så avvikande uttryck. Det var viktigt, för om jag nu skulle stå för det där, bete mig på det här sättet, måste det vara värt det; jag behövde förstå vad det var rotat i.

För egen del var det en ensam resa, under nästan hela min uppväxt var jag ensam kristen i skolan, aldrig mobbad, men på många sätt den dåre Bibeln talade om: Min tro och handlingar stod i stark kontrast till nästan allt sekulärt. Jag var i konstant underläge. Det var tufft, men framför allt lärde jag mig hur det är att vara i minoritet.

Efterhand lärde jag mig också att jag aldrig kunde kräva att min omgivning skulle rätta sig efter min etiska kompass. De trodde inte på ett evigt, andligt rättesnöre. Därmed var det tydligt för mig hur jag behövde respektera alla med en annan övertygelse. Och hur den sekulära staten inte var ett hot, utan en förutsättning för att varje människa skulle ha rätten och möjligheten att själv sälla sig till vad som är sant.

Jag utvecklade en superkraft: Tolerans. Den främsta kristna värderingen.

Bibeln är full av tolerans. Aldrig kring gränsen mellan rätt och fel, däremot om hur man förhåller sig till omvärlden. Jesus tycktes älska att vara bland syndarna. Inte för att predika för eller döma dem, utan för att umgås med dem. Prostituerade och de på den tiden så föraktade tullindrivarna. Och när han var på bröllopsfest och alla redan var fulla gjorde han mer vin, av vatten. ”Varenda människa sätter först fram det goda vinet, och det som är sämre när gästerna börjar bli druckna. Du har sparat det goda vinet ända till nu”, utbrast bröllopsfestens toastmaster, enligt Bibeln.

Det är ett så obegripligt första under och jag älskar det. Det säger något om hur onödigt och omöjligt det är att påverka omvärlden genom att tvinga den att anpassa sig efter dig. Jesus var på fest. De drack vin, vinet var slut, Jesus gjorde mer. För deras fylla var inte synden – den gjorde varken till eller från – utan förvandling börjar med det inre, inte genom att ändra på någons yttre handlingar.

Ändå är det exakt vad kyrkan blivit känd för; att döma yttre handlingar. Sexualmoral, avlatsbrev, förbjuda böneutrop eller rädda välfärden genom att dela upp människors värde utifrån födelseland.

Och jag fattar aldrig någonting. Jag antar att det är politik. Men den kristendom jag känner respekterar olikheter. Inte för att allt är bra, utan för att det egna valet är en förutsättning för ett personligt beslut.

Vår trosuppfattning handlar inte om att höja oss över andra, utan att se att vi är lika värdefulla – eller usla – som alla de vars uttrycksformer begränsas, men måste tolereras.