Där fanns en identifikation som minoritet som påminde om min egen historia

Den självklara uppväxten i frikyrkomiljö krävde plötsligt ett synligt ställningstagande. I den Stora skolan i stan kom Magnus Stenberg ut som stolt medlem i den kristna skolgruppen.

 

Ska inte du vara med i kristna skolgruppen?  Jag hade just börjat på gymnasiet inne i stan. Ann-Britt som frågade var ett år äldre, söt och smart, och, som jag uppfattade det, lite mera världsvan än jag. Så svaret kom snabbt. Absolut!

Just då, 16 år gammal, tänkte jag naturligtvis inte så, men efteråt undrar jag om jag inte just där och då tog ett viktigt steg i skapandet av en egen identitet, i en social-iseringsprocess som handlade om att successivt både hitta och skapa en självmedvetenhet i ett större sammanhang, utanför familj och uppväxtmiljö.

Steget hängde ihop med bakgrunden. Jag hade blivit frälst som åttaåring på ett läger. Döpt på egen begäran när jag var tolv. Sammanhanget var enkelt att definiera. Uppvuxen inom den gren inom frikyrkligheten som just då gick under det funktionella namnet Örebromissionen.

Begreppsvärlden var överhuvud tagit ytterst prosaisk, med söndagsförmiddagsmöten på söndagsförmiddagar och kvällsmöten på kvällar, och en barnverksamhet som gick under namnet Junior 1.

Identiteten som kristen kom alltså tidigt, och vill jag hävda, frivilligt. Den var enkel och självklar på mötena i den enkla kyrkolokal som vi kallade, jo faktiskt: Lokalen.

I skolan var man mer försiktig. Vilka andra barn och lärare som också var kristna visste jag nog, men något nätverk fanns inte och att identifiera sig med dem som en grupp var otänkbart. Jag ville inte sticka ut. Inte sticka upp.

Men när Ann-Britt frågade hände något, i stunden ganska omärkbart, men i grunden revolutionerande. Befriad från barndomens invanda roller, ny i Stora skolan, inne i Stan, vände jag försiktighetens minoritetsidentitet till stolthetens medvetenhet, om vem jag var eller kanske snarare ville bli. I ett annat sammanhang kunde man ha sagt, att jag kom ut.

När jag för ett antal år sedan började läsa tidskriften Judisk krönika slog det mig hur mycket där som var välbekant. Judisk tro och judisk erfarenhet hade jag bristande kunskap om, men jag kände igen något i tonfallet och hur man förhöll sig till det egna och det omgivande. I första numret intervjuades unga människor om hur de såg på sin judiska identitet i Sverige i dag. ”Vi är väl som tonåringar är mest”. ”Fast vi har ju något speciellt.” ”Andra har så märkliga uppfattningar om oss.” ”Vi vill bli respekterade.”

Där fanns en identifikation som minoritet som påminde om min egen historia. Och precis så tror jag att det är. Minoritetens smärta och stolthet delas av många. Därför kan en frikyrkounge som vuxit upp och fått lite perspektiv känna igen sig hos den som mitt i Sverige berättar, att jag växte upp som jude, som katolik, som ortodox, som muslim.

Våra minoritetsidentiteter är många. De är vare sig ett hot eller något att skämmas över. Egentligen är vi kanske alla minoriteter, med en längtan att komma ut. 

Magnus Stenberg

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.