2008. Jag skulle börja bibelskola. Allt skulle bli bra. Allt. Min nypiercade näsa symboliserade mitt nya jag som drömde om att bli mer Kristus- och Shane Claiborne-lik, sluta med världsligt trams och ha Bibeln som favoritbok. Det gick inte så bra. Visst lärde jag mig mycket, men fortsatte att tramsa och att be för sällan och jag kom obegripligt snabbt efter i bibelläsningsplanen. Jag som alltid varit så plikttrogen och duktig i skolan.
2014. Jag skulle läsa teologiskt basår i huvudstaden. Jag var mogen. Snart skulle jag också skriva passande bibelord på grattiskort och sitta i biblioteket med mina överstrykningspennor och älska kyrkohistoria och hermeneutik. Det blev inte så. Visst lärde jag mig mer, men jag jämförde mig med pastorskandidaterna, hade inte alls samma driv som dem och läste varken kurslitteratur eller bibel i den takt som var lämplig. Jag som alltid varit så plikttrogen och duktig i skolan, jag hoppade av.
Varför var det inte lättare? Om nu Bibeln är världens bästa bok, inspirerad av Gud, hur kan det då vara så olockande för mig att ta upp den? Om det nu är Guds ord – borde jag inte toklängta efter att få läsa? Jag är aldrig sugen. Det är som Rågkuse mot Marabouchoklad. Det ena är nyttigt, uppbyggande och det andra är … supergott. Jag har försökt otaliga gånger med bibelläsningsappar men när mobilen blivit full har de inte sällan ersatts med Kry, Blocket eller Candy Crush, och när jag åkte på nyårsläger som tonåring tog jag ofta med den nya Harry Potter-boken istället för Bibeln. De vägde ungefär lika mycket.
Är det mig det är fel på? Jag hör ju om människor som kan dö för sin bibel, som läser och förändras i grunden. Onda blir goda. Varför förändras inte jag? Varför tar jag mig inte tid att läsa när jag är så övertygad om att det skulle göra mig gott?
2018. Vi sågs tio hösttisdagar halv sex i Immanuelskyrkan. En vän, en son, fyra nya bekantskaper och jag. Vi pratade om soppan, om vem Jesus egentligen är, vad vi gjort sen sist och om meningen med livet. Flera bekanta såg mig och frågade om jag var där för att föreläsa och andra utgick ifrån att jag gick dit för någon annans skull. Jag förstår det. Alphakurs var även för mig förknippat med ateister och sökande. Men alla är väl sökande och jag hade längtat i flera år. För min skull, bara för mig. Utan att anteckna, utan betyg, utan att kunna misslyckas, utan att behöva leva upp till min utbildning och bakgrund.
Och det blev så bra. Älskade tisdagar! Att få äta, lyssna, prata och inte sällan bli irriterad på Gud för att sedan landa i att min gudsbild är ganska ensidig och kravfull och att jag är för hård mot mig själv, för att sedan ha ett slags Betagrupp där jag och min vän gåendes hem pratade om det vi hört. Hur bra som helst.
2019. Kanske har du stora drömmar och löften, kanske rör det din tro och din bibel. Jag önskar dig all lycka till! Men du, det blir nog bra hur det än går med nya vanor och insikter. Blanda inte ihop dina egna krav med Guds. Studierna och alphakursen gjorde inte mig perfekt, men jag hade rätt kul under tiden och fick många nya insikter om både mig själv och Gud. Och nej, jag läser fortfarande inte Bibeln med jättestor entusiasm, men jag har i alla fall en app nedladdad. Det är alltid en bra början.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR