Blir jag då en bättre människa än jag skulle varit utan den här tron? Jag tror inte det.

Under våren har vi ny färg i söndagsskolan. Den är gul som solen och värmen. Vi pratar om Jesus. Våra barn är begåvade och har bra frågor. Då gäller det att vi själva har bearbetat frågeställningarna.

I går arbetade vi med texten om Jesus som stillar stormen. Det fina med söndagsskolan är att vi kan överlåta den enklare frågan om vad som är sant eller inte till konfirmandledarna. Varken barnen eller vi ledare har några problem med att kliva rakt in i Lukas magiska världsbild och fråga oss vad berättelsen betyder i våra liv. Vi pratade om stormar, sjukdomar och annat. Att det känns som om den där Jesus sover för länge i fören på båten innan han kliver upp och griper in. Vi gick ”all in”.

Min tro handlar i grunden om Jesus. Jag tänker mig en evig personlighet. Anar honom i gamla testamentets ord om visheten som en lekfull, klok och självständig del av Gud. Tänker mig ett himmelskt utecafé där människosonen, Anden och Skaparen  diskuterar människornas senaste påfund. Och mellan det som var och det som är finns texterna; radikala, utmanande och varma. Om måltiderna, samtalen och händelserna i Palestina den där korta perioden för länge sen, tolkade genom fyra evangelisters personligheter.

Fast lite djupare än så är nog min egen erfarenhet. Vi hälsade på varandra en gång.  I en gudstjänst. Därefter har det varit en erfarenhet av ett stilla samtal genom många år. Två gånger har jag varit sjuk. När hjärtat gick sönder var han kvar. När själen gick på grund blev han tyst och sov i fören. Det var smärtsamt.  Men människorna var kvar. 

Vid sidan av skriften och min egen erfarenhet bär jag med mig den apostoliska trosbekännelsen. Jag håller mig liksom till den. Känns tryggt. Tror jag fel är jag i alla fall inte ensam. Står det ” därifrån igenkommande till att döma levande och döda” tänker jag att så blir det säkert. Jag ser framför mig att han kommer in med värsta kören till torget i Karlstad. Allt blir fredlig och hållbart. Ondskan försvinner från jordens yta, alla åker buss, människorna gläds och äter gott med varandra och kulturlivet blomstrar. Ja, jag blir riktigt inspirerad till att förändra världen lite redan nu! Fast om nu Gud har en mer symbolisk tolkning av trosbekännelsen än jag så får jag väl överväga att köpa det också.  

Blir jag då en bättre människa än jag skulle varit utan den här tron? Jag tror inte det. I mitt dagliga liv och i mitt parti möter jag ständigt människor helt utan tro eller med annan tro som har en högre moral och etik än jag själv. Jag lever rätt vanligt egentligen. Efter många år är tron mer som ett långt äktenskap som jag valt. Att vara religiös singel eller surfa runt och prova på lite olika gudar känns inte alls lockande. Men liksom man under ett äktenskap förändras med tiden så är det också i den här gemenskapen. Och min frihet att vara människa och göra mina egna val är grundläggande i vårt förhållande. Mitt och Jesus.

Den erfarenheten vill jag fömedla till framtidens människor i söndagsskolan. Fast vi pratar inte om Jesus hela tiden. Vi bygger en flotte också. En jättestor med flagga, köksavdelning och soffa.  Den 8 juni kl 14.00  avseglar vi nerför Klarälven. Mot det blå Vänerhavet.