Vid det första slaget stannade tiden. Vid det andra slaget frös varje muskel i den lilla kroppen till is och när det tredje slaget brände till kom tårarna som så många gånger förr. Att tvingas ducka för slag och att gömma sig i skuggorna är en verklighet för allt för många barn.
Strax före jul var jag på Dramaten där en vän spelade i favoritpjäsen Fanny och Alexander. Som vanligt blev jag både sorgen och arg över scenen där biskopen misshandlar Alexander som ett uttryck för en ”kärv kärlek”. Att använda sitt fysiska övertag mot ett barn kan aldrig vara ett uttryck för kärlek, det handlar bara om maktutövning.
Ett liknande övergrepp kan vi läsa om i barndomsfavoriten Madicken och Junibackens Pims, där den fattiga ungen Mia får stryk av överläraren för att hon stulit pengar. På Alexander och Mias tid var det fritt fram att slå och dunka på små barn men 1958 förbjöds aga i skolorna och för 38 år sedan förbjöds alla former av våld och kränkande behandling av barn, också i hemmet. Då var Sverige först i världen med att förbjuda allt så kallat uppfostringsvåld och sedan dess har fler länder tagit efter. En av de främsta förkämparna för barns rätt var som bekant Astrid Lindgren. Efter att hon 1978 tilldelats tyska bokhandelns fredspris skrev hon det då kontroversiella tacktalet ”Aldrig våld!” där hon jämförde våld i hemmen med våld i världen.
Talet innehöll en historia som en äldre dam hade berättat för henne. Den gamla damen hade som ung mor fått lära sig att aga var nödvändigt i uppfostran och en gång hade hennes lille son gjort något som han enligt dåtidens normer förväntades få stryk för. Hon hade då bett sin son att gå ut i skogen för att leta upp ett ris.
”Den lille pojken gick och var borta länge. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa:
– Jag hittade inget ris men här har du en sten som du kan kasta på mig.
Då började mamman också gråta för hon såg situationen med barnets ögon. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Efteråt la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
Tyvärr är det allt för många barn i världen som tvingas leta upp ett ris och Rädda barnens världskarta är fortfarande obehagligt gles. Av världens drygt 200 länder är det bara 50 som totalförbjuder våld mot barn. Att slå sina ungar är lagligt i såväl Storbritannien och Frankrike som i stort sett hela Afrika, Asien Australien och Nordamerika.
Argumenten är desamma som de var igår. Man menar att föräldrar har rätt att fostra sina barn så som de önskar, att man skapar ett angiverisamhälle mot vanliga människor om man förbjuder fysisk barnuppfostran och att Bibeln eller andra religiösa urkunder försvarar aga som metod. Det sista är som alltid en tolkningsfråga där ord måste översättas och där berättelser måste sättas i sin historiska kontext. Men vad det än står kan man inte gömma sig bakom det. Att aga är misshandel som skrämmer barnen till lydnad. Om det sedan kallas för heder eller uppfostran spelar ingen roll och jag kan inte tänka mig annat än att detta ynkliga beteende är en svår synd i Guds ögon.
Här har kyrkorna ett moraliskt och socialt ansvar. Att aldrig någon gång, aldrig någonstans bli en frizon för den som ger sig på barn utan att alltid ställa sig på det värnlösa barnets sida. Samverka med Rädda barnen, Bris, Ecpat och Childhood, anmäl alla misstänka övergrepp och predika klart att våra barn är oslagbara.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR