Jo, jag satt också i Arenan. Rycktes med av stjärnbelysningen och det varma mörkret som så barmhärtigt förenande oss som satt och smakade på det som var gemensamt, medan vi försiktigt sköt det som skiljer oss åt till sidan. Det var en oförglömlig kärleksmåltid.
Objektivt sett var the Joint Commemoration en logisk kullerbytta: Separatisterna bjuder in sin gamla gemenskap till en brakfest för att fira att de bröt kontakten. Burdust sagt. Men de lutherska kyrkorna, inte bara i Sverige, utan också i Finland har valt att tona ner reformationstanken och i stället tona upp sin gemenskap, både med den kyrka de lämnade och de kyrkor och samfund som i dag lever i grannsämja med dem i respektive länder. Smart drag. Ännu smartare av påven Franciskus att tacka ja till inbjudan. Frågan är om han inte rentav stal showen av herr Luther.
Jag är lutheran. Både mitt jobb och mitt privatliv har tvingat mig att vrida och vända på detta faktum. Vad betyder det för mig? Vad har han, Luther, med mig att göra? När jag såg den hängivenhet och kärlek som de katolska deltagarna i Malmö Arena visade sin kyrkas ledare kände jag tydligt att det finns en skillnad mellan oss. Jämförelsen haltar, men ändå: Martin Luther kommer aldrig att fylla något tomrum i mitt liv, och det tror jag både han och jag är glada över. Det var inte så det var tänkt. Att det gick som det gick efter teserna var i efterskott något han säkert inte hade önskat.
Ändå har jag varit med om tillfällen när min inre lutheran vaknat till liv, och det handlar inte om de felaktiga uppfattningarna om arbetsmoral eller självförnekelse.
Det lutherska arvet klack till när jag tentade dogmatikens grunder. När jag plöjde igenom kursböckerna föll bitarna på plats i kapitlen om reformatorns teologi. Begreppen synd och nåd skavde inte. Tvärtom, synden och talet om synden var en slags befrielse. Den var och är jag. Ohjälpligt – och samtidigt avvärjd. Simil justus et peccator, sitter som en stämpel och jag är tacksam över den.
Samtidigt ser jag rottrådarna till den katolska kyrkan, och hur teologin varit och är ett ambitiöst sökande av logiska resonemang kring Gud och Guds existens. Hisnande mängder år, timmar, boksidor och föreläsningar har ägnats åt denna verksamhet i århundraden. Det är ett sök-ande som aldrig når ett fullödigt svar, men som jag respekterar och värdesätter. Teologi är viktigt. Broarna mellan trons känsla och trons tanke måste byggas och underhållas.
Därför var det en smärre chock för mig att i internationella sammanhang möta kristna för vilka ordet dogmatik var något smutsigt.
– Det kan vi inte använda. Det är pejorativt och betyder stagnation, tyckte min förman.
– Men det är ju ett vedertaget teologiskt begrepp. Ett ämne man läser på universitet! försökte jag.
Det blev ändå nej.
Minnet dök upp när jag satt på presskonferensen i Malmö, med framstående teologer från olika världsdelar och olika kyrkor. Långa linjens män och kvinna – ärkebiskop Antje - försökte reda ut både för sig själva och världspressen vad överenskommelserna egentligen betydde.
Vägen till den där dagen har varit lång, ett halvt sekel. I strålkastarskenet på arenor där allt förväntas vara konkret och lättsmält kan det som hände i Malmö te sig som kattguld.
Men i skymningslandet i Arenan dansade trons miljoner eldflugor. Om än bara för en afton.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR