Under min gymnasietid sjöng jag bas i Jönköpings Kristna skolkör Rejoice. Vi rörde oss ledigt mellan stadens kyrkor och skolor och sjöng av hjärtats lust: ”Vi vill ropa ut att Jesus lever!”.
En händelse som jag inte visste att jag mindes återkom oväntat häromdagen. Skolkören medverkade under flera år vid Evangelistveckan, som årligen arrangerades i Jönköpings pingstkyrka medan Predikantveckan var förlagd till Filadelfiakyrkan i Stockholm. En förenklad bild ger vid handen att medelåldern var lägre bland evangelisterna medan ljudvolymen var högre.
Då ett av kvällsmötena sammanföll med något jag inte kunde avstå kom jag och körledaren överens om att jag skulle delta fram till min soloinsats – som inte utan vidare lät sig ersättas, vi talar ändå om förhistorisk svensk rap – och att jag därefter diskret skulle lämna estraden. Döm av min förvåning då jag senare under veckan möttes av ett rykte om att ”missionaren” i protest lämnat kvällsmötet med orden: ”Där ser man hur galna pingstvännerna är!”.
Den här anekdoten påminner mig om hur tacksam jag är över att jag tidigt i livet kom att berikats av mötet med olika kyrkor och samtidigt hur lätt mellanmänskliga missförstånd och olika verklighetsbeskrivningar kan uppstå. Strävan efter enhet – ej att förväxla med likriktning – innebär alltid ett mödosamt arbete där tilliten prövas.
Min ekumeniska upptäcktsfärd ledde från min hemstads frikyrkliga mylla till mötet med kristna mystiker, till att börja med genom den andliga litteraturen.
Hos dem fann jag en radikalitet och överlåtelse som samtidigt var mycket jordnära och där tystnaden, som visade sig ligga mig nära, var ett lika naturligt uttryck för bön i Anden som tungotalet. När jag väl fått upp ögonen för dessa bedjare genom kyrkans historia upptäckte jag snart att de funnits också i min egen hemförsamling hela tiden.
I mitt möte med tidskriften Pilgrim och de mötesplatser som uppstod i dess sfär var jag med om en andra ekumenisk ögonöppnare.
I den långa matkön vid det första Vintermötet i Bjärka-Säby och Vårdnäs 1999 fann jag mig i samtal om trons källor och upplevde en stor igenkänning bland deltagarna.
En bit in i samtalet upptäckte vi hur samtliga kyrkofamiljer fanns representerade i den vänskapens ekumenik som pågick i matkön. Från det samtalet var steget inte långt till Pingstkyrkan i Linköping där jag samma år blev en del av husfolket på Nya Slottet.
Jag har sedan dess igenkänt samma anda på några få platser utöver världen där man inte bara möts i dialog genom att presentera sin egen tradition, utan även i böner och gudstjänster funnit en gemensam kontaktyta. Det är nog inte möjligt att gestalta ekumeniken på det viset i varje lokalt sammanhang, men för mig har sådana miljöer blivit ett tecken.
Genom mina möten med syskon i olika kyrkor har både frågor och förnyad kärlek väckts till min egen kyrkliga hemvist. Ett avgörande steg under min ekumeniska vandring ledde till ett kloster i Egyptens öken och mötet med den koptiska kyrkan. Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att det är tack vare det mötet jag i dag är pastor i Equmeniakyrkan. Rösten från öknen talade till mig: ”Gräv där du står”; ”flytta inte i otid”; ”40 år är bara en början”. I mötet med den koptiska kyrkan har jag också funnit ett trovärdigt exempel på hur ordningen och friheten berikar varandra, eller som vi säger på ”kyrkiska”: Det liturgiska och det karismatiska.
JONAS EVEBORN
sandaren@sandaren.se
LÄGG TILL NY KOMMENTAR