Året när klockorna talade

År 2016 var året när kyrkklockorna i Finland fick tala.

Allt började som ett stundens infall, när kyrkoherden i en av de stora stadskyrkorna i Helsingfors fick nog av situationen i Aleppo. Nog av bombningarna och det mänskliga lidande som aldrig verkade ta slut.

Kyrkoherden Teemu Laajasalo förkunnade att från och med mitten av oktober skulle kyrkklockorna i den enorma stenkyrkan i Berghäll ringa varje dag klockan 17 ända fram till FN-dagen den 24 oktober.

Symboliken var ödesmättad och djup. Klockan fem är den tid man annars brukar ringa för de döda. Senast det hände på bred front i Finland, var när klockorna ringde över hela landet när president Kekkonen begravdes.

Alternativt har kyrkklockorna ringt i historien för att varna befolkningen för krig och ofärd. Också den kopplingen snärtade till på ett känsligt ställe i en stad, där många fortfarande har kvar barndomsminnen av hur de hastigt sprang till bombskydden när de ryska planen närmade sig.

Nu skulle klockorna ringa för barn långt borta. Men likväl för barn som led oförskyllt. De tunga slagen skulle påminna, varje dag, om en sorg och ett ansvar som också tillhörde oss.

Laajasalos idé spred sig snabbt. Han poängterade att det här inte handlade om någon centralstyrd kampanj: Varje församling som ville kunde haka på eller låta bli. Men kyrkostyrelsen understödde snabbt initiativet med en webbsajt där motsvarande klockringningar på olika orter prickades in. Prickarna blev fler och fler, närmare två hundra församlingar deltog. Så småningom fanns det deltagare också långt utanför Finlands gränser. Det ringdes i Sverige, Storbritannien, Tyskland, Estland. Internationella medier plockade upp nyheten.

Finländarna själva då?

Ja, vi är ju ett ganska tystlåtet folk. Men en av de populära finska författarna, den store cynikern Jari Tervo tvittrade: ”Jäklar, ursäkta språket, det ser ut som kyrkan är Finlands mest revolutionära kraft just nu.”

Den övervägande reaktionen var ett stilla gillande, aktionen talade till det högtidliga och sorgmättade draget i folksjälen.

Och ärkebiskop Kari Mäkinen talade klarspråk. Vid kyrkomötet, som hölls samtidigt som klockringningarna spred sig, sa han: ”När det handlar om det som sker med människor och människors liv måste vi reagera. Då måste klockorna ringa. Det gäller oss.”

Visst var det en väckning för ett land och ett folk, som liksom så många andra glidit in i en kollektiv likgiltighet. Ekonomin i världen är dyster, förtroendet för den nationella politiken är det si som så med, nationalismen sticker upp sitt fula huvud på många håll i Europa. Terrorhotet ökar, med drag som gör att myndigheter och ordningsväsende desperat måste söka nya sätt att skydda befolkningen. Hur ska man kunna förutse och förekomma en ensam gärningsman i en långtradare? När så mycket verkar vara på tok slocknar på något sätt gnistan att streta emot.

Det är lätt, om än inte rätt, att tystna.

Men Bibeln talar om stenarna som ska ropa om alla andra tiger.

År 2016 var det klockornas järnmalm som fick ruska om oss.

Ärkebiskopens citat prydde för övrigt årets förstasida på julaftonen i landets största dagstidning Helsingin Sanomat som önskade sina läsare julfrid.

Helsidesbilden var en flygbild över Berghälls kyrka i blek decembergryning.