Berättelsen om Marta och Maria har alltid slagit an någonting hos mig. Jag minns ett tal som min moster höll för min mamma vid en födelsedagsfest. Slutklämmen i talet var: ”Jag har alltid sett dig som en Maria ... själv är jag en Marta”.
Så här lyder berättelsen: När Jesus kom till byn Betania bjöd Marta hem honom. Hennes syster, Maria, satte sig omedelbart vid hans fötter för att lyssna på honom. Men Marta själv hann inte. Hon hade fullt upp med att ordna och fixa fest till Jesus. Till slut blev det så provocerande för Marta att Maria inte hjälpte till, så hon stegade fram till Jesus och sa (ungefär): ”Jag jobbar och sliter för din skull, och Maria gör ingenting!” Jesus svarade: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det ska inte tas ifrån henne.”
Under åren som gått efter min mosters tal har jag funderat – inte varje dag, men då och då – på ifall jag själv är en Marta eller en Maria.
Till en början tänkte jag att det handlade om personlighet. Och eftersom jag är en visionär och känslomänniska som har drag åt det introverta hållet tänkte jag (lite nöjd) att jag nog är en Maria.
Jag har jobbat i en handfull församlingar genom åren och det slår mig att jag i samtliga fall har inlett som en Maria. Jag har börjat vid Jesu fötter, försökt lyssna in hans röst och satt upp mål utifrån det. Men efter bara några månader har jag tappat det och inte orkat stå emot alla Martor som vill ha mätbara resultat, diagram och statistik. Men jag ska inte skylla på de andra. Den allra starkaste Marta-rösten kommer från mig själv. Det är ingen tvekan om det. Det finns både Marta och Maria i mig. Kanske 50-50. Jag tror att de flesta av oss är hybrider.
Men jag tror inte att den här berättelsen är ett personlighetstest. Att den handlar om olika personlighetstyper och ifall vi är Martor eller Marior. Det här är en berättelse som handlar om prioriteringar. För Marta var arbetet för Jesus det viktigaste medan Maria prioriterade gemenskapen och intimiteten med Jesus.
Och om vi inte börjar i relationen, utan sätter igång och presterar i egen kraft, kommer vi bara att bli håglösa och trötta. Men vågar vi stanna kvar vid hans fötter tills vi lär känna honom på djupet, om vi lär oss att höra hans röst, så kommer han att gå med oss när tiden är inne. Och då kommer vi inte att bli trötta och håglösa för då delar han vårt ok.
En del av mig gillar att Jesus så tydligt ställer sig på Marias sida: ”Vad kan vara viktigare än att sitta vid mina fötter?” Men en annan del känner starkt för Marta. Jag vet ju själv hur det känns att jobba för Gud i egen kraft och endast skörda bitterhet.
Då är det så skönt att läsa en annan Marta och Maria-berättelse. Jag ser den som en liten upprättelse för handlingskraftiga Marta. Där har systrarnas bror Lasaros dött och de skickar bud efter Jesus som skyndar till Betania. När systrarna får höra att Jesus är på väg reagerar de på olika sätt. Marta går ivrigt ut för att möta honom. Men Maria blir sittandes kvar hemma. Paralyserad av sorg, tänker jag mig. Och Jesus förstår att Maria har tappat det helt. Han skickar en hälsning med Marta: ”Mästaren är här och kallar på dig.” Först då blir det fart på Maria.
I den här berättelsen är det Marta som är närmast att lyssna in Jesus och som ivrigt går honom till mötes. I den här berättelsen är det helt okej att vara en doer!
PS: Den första berättelsen finns i Lukasevangeliet och den andra i Johannesevangeliet.DS.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR