Är det mitt manliga fel att många kvinnor i min närhet tappar ork, lust och motivation?

Tomas Boström får ideligen små förtäckta påminnelser om att han närmar sig pensionen. Själv föredrar han — och ser fram emot — den gamla militära termen ”gratial”, nådatid.

Plötsligt drabbades jag av den lika generande som avslöjande insikten. Bilen var alldeles fullastad. Genom morgondimman for jag mot återvinningscentralen. Redan vid porten kände jag befrielsens pirr i magen. Att regelbundet komma hit och lämpa av lite skräp fyller samma funktion som de gamla biktstolarna måste ha gjort. Inget ifrågasättande. Allt tas emot, blir anonymt i någon välkomnande containrar och släpper taget om mig. Min fru hade rensat och sorterat hemma. Jag hade levererat och tagit emot befrielsens löfte. Är det en genderfråga? Eller handlar det bara om mig personligen? Har det alltid varit så här? Eller har jag blivit så här med tiden? Handlar det om åldern jag råkar befinna mig i. Råkar och råkar förresten, att jag skulle råka befinna mig i just den här åldern efter 63 år är ju knappast någon överraskning. Det borde jag ha kunnat räkna ut för länge sedan.

Allt oftare tycker jag mig höra små förtäckta påminnelser om att jag närmar mig pensionen. Jag har alltid haft svårt att förstå sambandet med en viss ålder i detta. Att ”gå i pension” har aldrig varit ett mål eller ens en lockelse i mina tankegångar. Den dag Sändaren inte vill ha mina krönikor går jag väl in i någon slags deltidspension eller när sångerna inte rinner till längre eller när ett brudpar helst av allt vill slippa mig som vigselförrättare.

Pension är en ekonomisk konstruktion som knappast rör mitt allra innersta. Det är ingenting mitt kreativa jag drömmer om att förknippas med. Jag ser det inte ens som en belöning efter lång och trogen tjänst. Mina tjänster har varken varit speciellt långa eller trogna. Som ”min egen” har jag sällan haft den sortens långsiktighet. Som sådan har jag inte heller känt av varken väggar eller utbrändhet. Men, som sådan, har jag säkert bidragit till att andra fått ta på sig uppdrag och skulder som dränerat dem på kraft och inspiration.

I de sammanhang jag rör mig i är den beryktade ”väggen” hela tiden hotande nära. Doften av utbrändhet är påtaglig och provocerande. Sällan verkar det ha med ålder att göra. Verkligheten verkar bara tränga sig fram på ett obehagligt sätt. Kan det vara själva könstillhörigheten? Varför drabbas inte sådana som jag? Är det mitt manliga fel att många kvinnor i min närhet tappar ork, lust och motivation? Vilken lyhördhet borde jag utsätta mig för för att kunna skapa en bejakande, tillåtande, befriande och bekräftande närmiljö?

Det är sannerligen inte ofta som mina krönikor landar i militära referenser. Jag har alltid befunnit mig på betryggande avstånd från den världen, men jag upptäckte ett litet ord som drabbade mig. Länge figurerade det, i den militära världen, ett begrepp som nu inte används längre. ”Gratial” var en slags pension, en nådegåva, till avskedade militärer. Gratial — jag älskar det ordet. Nådens ord. Det ser jag fram emot — en nådatid. Den kan jag nog behöva om några år eller kunde behövt för ett antal år sedan. Eller precis nu. Och jag vet många av mina vänner som burit så mycket av min börda att de skulle behöva någon form av ”gratial-tid” hela tiden. En frihet, en nåd, att bara vara.

Återvinningscentralen försvinner i backspegelns töcken. Nybiktad och fin trampar jag på i samma gamla spår en tid till. 

 

Tomas Boström

0 Kommentarer