Äpplen och människor i mammons tid

Femtio meter från mitt hus i Älvsjö ligger Brännkyrka kyrka.

Den har legat där sen 1100-talet. I utkanten av kyrkans tomt, precis vid Götalandsvägen, det som tidigare hette Göta landsväg, står ett urgammalt äppelträd. Och det bär massor av frukt av en gul och lite bucklig sort. Någon gång efter massbilismens genomslag byggdes en stor parkering som skar av kyrkan och kyrkogården från äppelträdet. Det byggdes också en busskur, men lite övergivet med trafik på alla sidor fick det fina trädet stå kvar precis bredvid. Äpplena sitter högt och är svåra att nå för bussresenärerna, så trots att skördetiden är på väg att ta slut ramlar de i drivor ner på parkeringens asfalt. Det är ett högt fall, så när de studsar ner blir de ordentligt kantstötta. Efter hand krossas de helt av vinterdäcken som bilarnas ägare nyligen bytt till.

Det smärtar mig att fina äpplen förfars. Trädet som i kyla och regn, hetta och torka, dag och natt stått där och arbetat. Och till sist burit fram ett fantastiskt resultat av vackra runda gåvor till omvärlden. Sött fruktkött och fruktsaft på allmän mark till alla djur och människor som vill ha. Djuren har förstås trängts undan i takt med stadens framväxt, och vi ser ju också en oroande utveckling i fråga om både fåglars och insekters existens. Men det är framförallt den minskande efterfrågan från människor som jag tycker mig se i äpplena som hängt där i väntan på skörd. För trots att det i Stockholm finns ganska många barn till föräldrar som inte har råd att skicka med frukt till skolans fruktstund varje dag, och trots att bristen på alla former av mat är akut i delar av världen så plockar ingen äpplena. Barnen som behöver bor inte i Älvsjö. De passerar aldrig äppelträdet. Och de som passerar har inte tid att stanna och klättra, det är enklare att köpa äppelprodukter på stormarknaden.

Det här hade ju inte varit något problem om det bara hade handlat om några äpplen på en parkering. Men det stora problemet är att det handlar minst lika mycket om människor. I mammons tid, i tron på den eviga tillväxten, är tempot på livet och produktionen så uppskruvat att vissa inte hinner med någonting som inte är effektivt. Människor som likt äppelträdet behövs, men som hamnat på en dålig plats i världen eller i livet, förfars. Människor som haft otur i det globala lotteriet om var vi ska födas, i vilken kropp eller med vilka föräldrar, tas inte till vara. Människor som kräver mer omsorg än dem som passar in i massproduktionen går till spillo.

Häromdagen tog jag därför med mig fem kassar och en stege och gick till busskuren med min 5-åring. Tillsammans skördade vi allt vi kunde nå. Några tvättade vi, packade om i en låda och ställde till kollektivresenärer med skylten ”varsågod, Gud och trädet bjuder”, en kasse fick han med till skolan och resten gjorde vi äppelmos på. En stor burk överlämnade vi till kyrkan och tackade för att de bevarat trädet, för det har mycket kvar att ge. På samma sätt har varje människa så mycket att ge, bara någon ser oss, och investerar lite tid i oss. Bara vi investerar tid – i varandra.

ANNA ARDIN

 

0 Kommentarer