Församlingsliv

”Vi är kallade att möta nöden med nåden”

Det här är en historia om tre världar som möts varje vecka i Tibro. En historia om en Equmeniaförsamling som fann sitt kall, om hungriga som fick mat och gemenskap och en handlare som slutade ha ont i sitt hjärta.

Onsdagsförmiddag i Equmeniakyrkans källare: tio volontärer och två pastorer ber förväntansfullt för dagen och de människor de kommer att möta.

Samtidigt på ICA Supermarket: en handlare har lämnat ifrån sig ett 60-tal gulaschsoppor och ett tiotal matkassar och förbereder med god känsla i kroppen dagens kundkväll med provsmakningar, julmusik och grötservering.

Samtidigt utanför ICA: en före detta missbrukare från Södertälje tittar på klockan och tänker på det löfte han givet och på att han alltid vill hålla vad han lovar. Men han är nervös. Väldigt nervös.

Vad har dessa sammanhang gemensamt? Jo, något så enkelt och svårt som mat och gemenskap. Varje vecka bjuder nämligen Equmeniakyrkan i Tibro in människor till lunch. Det är asylsökande, missbrukare eller före detta missbrukare och ensamma. En del har det tufft ekonomiskt, andra är bostadslösa och vissa vill bara komma och äta lunch och vara med i gemenskapen i församlingen de tillhört i många, många år. I den församlingen är Jonas Lund pastor och föreståndare. Han är väldigt glad och stolt över satsningen.

– Det kostar inget, men man får betala om man vill. Och vi är tydliga – vi kan ge mat och gemenskap och ibland något extra, men det bästa vi kan ge är evangeliet. Hoppet och budskapet om Gud, säger han.

Mitt i lunchen är det nämligen en kort andakt. Jonas vill att onsdagen också ska bli gudstjänstdag.

– Men den ska inte ersätta söndagen, vi vill att människor ska hitta in på söndagarna precis som vi vill att söndagens människor ska hitta hit. Vi vill inte ha två separata spår – antingen onsdag eller söndag. Vi vill att det ska vara en församling. Vår församling behöver de människorna lika mycket som de behöver vår församling.

Förutom att gå på söndagsgudstjänsterna har flera också valt att gå församlingens alphakurs. Några funderar på att gå med i församlingen. Ann-Louise Andersson till exempel.

– Ja jag har funderingar om att vara med mer och tro. Jag har börjat röra mig i kyrkor och det känns bra, jag känner mig avslappnad och hemma och är påväg åt ett spännande och bra håll, säger hon och pekar i luften och skrattar.

Hon brukar komma på onsdagsluncherna och hälsar ivrigt på många av de som sakta fyller serveringssalen. Det syns att hon känner sig som hemma. På andra sidan av salen sitter en annan stammis, Fariba Saidakhtar. Hon har bott i Sverige i nio år, men har inget uppehållstillstånd. Vad betyder det för henne att komma hit?

– Här från jag mat och samtal, barnen sjunger i kören och ibland får vi en matkasse med oss hem. Jag har fyra barn och pengarna räcker inte. Det är svårt att förstå för barnen. Utan kyrkan hade det varit svårt.

Jonas Lund berättar att equmeniaförsamlingen historiskt sett varit ”lite väl välmående”. Han ser arbetet med luncherna som en otrolig gåva där nöden tidigare varit på distans. Nu kommer den in direkt i församlingen. Bland annat nämner han Dennis Sterner som också är här idag. Han var bostadslös i fyra år och var under sommaren praktiskt taget all sin vakna tid i kyrkan. Sov gjorde han i tält.

– Men några nätter sov jag här i kyrkan på en skinnsoffa i källaren. Det var som att få komma till himmelriket. Jag har inga hyresskulder eller betalningsanmärkningar, men det fanns inga bostäder, berättar han medan han tar en sked soppa.

Sen en månad tillbaka har han en egen lägenhet. Det har församlingen fixat.

– Det betyder jättemycket att få komma hit och jag går till kyrkan varje söndag. Det känns nästan som ett krav. Inte för att jag tror på han där uppe, säger Dennis och pekar uppåt, men jag är här för gemenskapen. Alla känner mig här, hela församlingen och alla har hjälpt mig med möbler, bestick, porslin, kläder – allting. Jag har köpt en byrå själv. Jag har fått så mycket så jag får skänka bort till andra.

Dennis är drogfri sedan ett par år tillbaka och det är även hans gamla stockholmskompis Kenneth Persson. De berättar om deras missbruk, avbryter och fyller i varandras meningar, om knarksorterna ”AIK-kobbar och tomtenissar”, om en dåtida Paolo Roberto som inte direkt hade platsat i tv-sofforna och om att ingen reagerade när de satt med sprutor i armarna i parkerna. Men nu sitter de alltså här, i Equmeniakyrkan i Tibro och äter gulaschsoppa. För Kenneth är det första gången han är här.

– Jag har hört om det här och gått förbi så många gånger och varit så sugen, men aldrig vågat gå in. Igår sa jag att jag skulle komma och jag brukar hålla vad jag lovar.

Kenneth som bytt ut knarket mot jogging och bland annat sprungit Stockholm Marathon, har tyvärr ont i benen nu för tiden men han går så mycket han bara kan. Det var på en långrunda han hamnade på ICA vid halv elva-tiden idag.

– Nej, f-n jag har ju sagt att jag ska gå, men ska jag verkligen? tänkte jag. Jag har ju varit så nervös! Jag var kvar vid ICA, men tio över elva tog jag tag i mig och gick. Jag visste inte var jag skulle gå in men då såg jag Ulrik i dörren, jag träffade honom igår, och då släppte all nervositet.

– Det känns så bra att jag höll vad jag lovade och jag tror jag kommer komma tillbaka, säger han glatt.

Låt oss förflytta oss till en annan miljö. Mitt i ICA Supermarkets provsmakning, grötservering och skinkmackebjudning finns handlaren Annelie Magnusson som iförd tomtedräkt och luva, berättar om dagen då hon och Equmeniakyrkan Tibro tänkte på varandra samtidigt. Denna dag hade hon beslutat sig för att ringa kyrkan och ta tag i det som gjorde ont i hjärtat, all mat som slängdes medan människor gick hungriga.

– Just precis då ringde kyrkan och frågade om jag ville skänka mat till Jul i gemenskap även i år. Såklart jag ville! Jag får ståpäls fortfarande när jag tänker på det samtalet, säger Annelie och skrattar och drar handen över underarmen.

Resultatet blev arbetet ”Hjärta för Tibro”. Sedan i mars skänker butiken mat till uppemot 60 lunchgäster och kyrkan delar, förutom lunchen, även ut 8-15 matkassar varje vecka. Kassarna kan också innehålla hygienartiklar och andra nödvändiga saker.

– Det känns gott i själ och hjärta att ge tillbaka något till Tibroborna och till de som bäst behöver det. Maten hade gått i containern annars. Det känns fantastiskt fint att det går till människor istället.

I kyrkans serveringssal fylls sopptallrikarna upp till bredden av volontärerna. De är uppdelade i två grupper och kör varannan onsdag och soppan är enligt dem mycket populär idag. En gäst ropar till och med att han längtat efter gulasch i flera år. Snart blir det efterlängtat kaffe och pastor Jerry Gegerfeldt ska hålla i dagens andakt i rummet där dofterna av soppa, ljus, gemenskap, kyrka och människor samsas. Dialekten är bred och språket ett annat än det klassiskt frikyrkliga. Om det nu ens finns ett sånt. Jag pratar med Jonas Lund om hur denna satsning påverkat församlingen.

– Det är obekvämt för många som vill ha ordning och reda och att alla betalar för sig. Helt plötsligt kommer det in människor här som kanske luktar och inte kan de sociala koderna. De förvandlar oss. De ger oss en större ödmjukhet och tacksamhet och lär ju oss vem Jesus är. De här personerna är inte ett sidoprojekt. Det här är hjärtat för vad vi ska göra.

Kan du se någon förändring i församlingen och hos medlemmarna nu nio månader senare?

– Absolut. Jag tycker framförallt att människor har mjuknat i hjärtat och att man kommit ifrån det högtravande och fina och in i nåden.

Så går besökarna vidare. Dammsugarna dras fram och diskmaskinerna går varma. I hallen som pyntats med bilder på församlingsmedlemmar och stora bokstäver som lyder ”välkommen hem” står några eftersläntare och pratar. ”Hem”. Det här är Tibros sätt att vara en öppen kyrka, att erbjuda ett hem. Men Jonas Lund är tydlig med att samma koncept inte med säkerhet fungerar överallt.

– Det finns mycket existentiell längtan och en stor öppenhet idag och den intressanta frågan är - vad är det att vara relevant kyrka idag? Vi har gjort mycket bra historiskt, men vad är det vi ska göra nu? Vi är kallade att möta nöden med nåden, men hur?

Vi är tydliga. Vi kan ge mat och gemenskap och ibland något extra. Men det bästa vi kan ge är evangeliet. Jonas Lund, pastor och före- ståndare i Equmeniakyrkan i Tibro.

Fakta: Equmeniakyrkan Tibros församling

330 medlemmar.

Startades 1882

4 anställda, en förskola; Solbacken

Tibro har ca 8522 invånare i tätorten och ca 11 209 invånare i kommunen.

På julafton anordnar Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och Ica Supermarket lokalt en samling som kallas Jul i Gemenskap då alla som vill får komma och äta julbord och umgås tillsammans.

AnnaSara Gotting

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Församlingsliv

Läs vidare