Det går att måla Biskopsgården i många färger, en plats med
25 000 invånare är alltid mycket mer än ett dåligt rykte. Men det går också att förstå varför stadsdelen har fått ett så fläckat anseende. Även om polisen satsat och begränsat det dödliga våldet det senaste året så är detta en plats som länge plågats av kriminalitet. Olika gängfraktioner har bekämpat varandra med många döda som följd. I jämförelse med andra delar av Göteborg så är också arbetslösheten och ohälsan hög här. Ett vanligt mönster är att de som lyckas med utbildning och karriär flyttar härifrån så fort de har möjlighet.

Men några vill också hit. Det är onsdagskväll och samling i en lägenhet vid Vintervädersgatan i norra Biskopsgården. Huset är byggt någon gång under 1950-talet och något bedagat. Från balkongen ser man ut över ett tyst Biskopsgården i mörkret. Men inne i lägenheten är det skratt och samtal. Det är ett tiotal personer som kommit, de flesta är unga och etniska svenskar, och så en äldre man med invandrarbakgrund.

Belinda Åkesson och Sarah Nilsson ställer fram pommes frites och korv. De bor i lägenheten, som även fungerar som församlings- planteringens möteslokal. Varken Belinda eller Sarah visste mycket om Biskopsgården innan de flyttade hit. De går ett andra år på bibelskola genom Team med uppdrag och organisationen Gå Ut MIssion samtidigt som de är församlingsplanterare under ett år som praktik.

— Vi har båda ett hjärta för mission. När jag fick höra talas om satsningen så tyckte jag det var väldigt häftigt. Tänk att få starta kyrka i Sverige, och tänk att nå onådda människor här, säger Sarah.

Planteringen har funnits sedan 2018, men de har bara bott här sedan i höstas. Att bygga församling från grunden är ett strävsamt arbete. Mycket av deras tid går åt till att röra sig ute i stadsdelen och att söka kontakt med människor.

— De som bor här är gästvänliga och frågar var vi kommer ifrån, säger Belinda.

De har också engagerat sig i det lokala föreningslivet.

— Vi får använda våra gåvor. Jag tycker det är kul att dansa, då går jag till en somalisk förening och dansar där, säger Belinda.

— Och jag går till basketföreningen, säger Sarah.

Men de har insett att de måste följa vissa riktlinjer. De söker helst kontakt med kvinnor och är försiktiga med att vända sig till män, eftersom det kan feltolkas. De upplever dock inget problem med att de flesta som de möter är muslimer, och flera av dem kommer på samlingarna i lägenheten.

— Jag har hört av en person som bor långt härifrån att han vill komma hit för det är kärlek och öppet här. Och det är något man vill kämpa för. Det är viktigt med låga trösklar för att folk ska känna att de villa komma hit.

satsningen leds av Simon Lundgren, som är anställd på halvtid av Equmeniakyrkan. Han är ung och passionerad, men det är inte en enkel uppgift att stå i spetsen för en församlingsplantering med ett litet team.

— Ibland kan tanken komma, skulle vi varit femtio stycken innan vi började? Men jag inspireras av Paulus, han tog de människor som han träffade och började att bygga församling med dem, säger han.

Simon hade själv bara varit i Biskopsgården en gång innan planteringen inleddes. En del insikter har han tvingats göra längs vägen, som att kriminaliteten ändå gör sitt avtryck i området. Det mest dramatiska skedde en onsdagskväll, efter en samling i lägenheten. När den var slut och folk gick ut till parkeringen så möttes de av ambulanser och polisbilar. En ung man hade precis skjutits till döds.

— Det gav respekt för området, samtidigt som vi insåg att vi behövs här. Ju mörkare, desto mer behövs ljuset.

Har du känt någon tveksamhet över att ens vara här?

— Varför ska vi försöka någon annanstans, vilken plats kan vara bättre? Det bor runt 25 000 människor här, och många kommer från länder från platser där det varit svårt att missionera. Det känns väldigt relevant att erbjuda Jesus till dem, säger han.

I dagsläget har de kontakt med ungefär 20 personer i området, det är människor från länder som Turkiet, Syrien, Pakistan och Azerbajdzjan. Även den som inte är kristen är välkommen till samlingarna.

— Vi delar livet tillsammans, vi ber för varandra. Alla är välkomna. När vi har en gudstjänst är det väldigt avskalat och med låga trösklar, säger han.

Ni är etniska svenskar som inte växt upp här. Hur fungerar det när ni ska knyta an till människor med en helt annan bakgrund?

— Jag tror absolut det vore en fördel att få med fler med invandrarbakgrund för att kunna nå ut. Men en fördel för oss är nog att vi är så unga. Min pappa var här och fick inte alls samma kontakt, de trodde nog han var civilpolis. Det kan man inte missta oss för, säger han.

Att plantera en församling är hårt arbete. Hans engagemang är mycket större än halvtidslönen, men han har tvingats att hitta en balans så att Biskopsgården inte blir allt i livet. Planteringen är också kopplad till Equmeniakyrkan i Alingsås, vilket är ett stöd.

Hur vilar du i nåden, så att man inte känner att det bara blir att jobba och prestera som församlingsplanterare?

— Jag tror att många som sysslat med det här och som bränt ut sig kanske har lagt för mycket på sig själva, att nu ska jag starta församlingen. Men det är inget man kan göra ensam. Man måste vara nådefull mot de andra i teamet, och inte minst mot sig själv, och inte hela tiden tänka att det borde gå bättre. Det är också viktigt att få ett teamwork så inte allt hänger på mig. Men allt detta är lättare sagt än gjort. Jag får ofta ta upp min bibel och läsa om Gud och hans nåd mot mig, det får man aldrig tappa. Det är ju Guds församlingar och han ger växten.

Han tror det är viktigt att ha rimliga målsättningar, att inte tro att församlingen ska få en mängd medlemmar på kort tid eftersom det är lätt att bli missmodig om det inte sker snabbt. Samtidigt har han förhoppningar om att planteringen ska få stor påverkan på Biskopsgården det kommande decenniet.

— Jag önskar se en markant förändring i Biskopsgården, att våldet minskar, och att man ska kunna se en koppling till hur församlingen växer av nya troende. Jag hoppas att människors liv ska bli förvandlade och att Gud får äran för det.

Nästa vecka berättar församlingsgrundaren Rickard Lundgren om Equmeniakyrkans planteringsprojekt.