Församlingsliv 1

Hon ser mångfald som ett trumfkort

Region Stockholm är inte bara innerstad. Det är också förort, glesbygd, småstad och så hela Gotland. Här finns både riktigt stora och riktigt små församlingar, med varierande ekonomi, teologi och uttryck. Den här mångfalden är en styrka, anser Jenny Dobers.

Det kan kännas lite oväntat att Equmeniakyrkans till ytan nästminsta region består av så många som 74 församlingar. I en enda stad? Nej, inte alls. Region Stockholm sträcker sig över ett större område än vad namnet låter ana.

– I vår region finns allt från stora innerstadsförsamlingar till livaktiga förortsförsamlingar med god ekonomi och de som kanske går på knäna ekonomiskt men fyller kyrkan varje söndag och ordnar matutdelning, säger regionens kyrkoledare Jenny Dobers.

Vi möts i en tegelvilla från 1960-talet, en tidigare vaktmästar- och rektorsbostad vid Campus Bromma. Här har regionkansliet huserat i snart ett år, och skapat en miljö som liknar en retreatgård i allt från tofflor för besökare till inredningsdetaljer från missionsfältet.

Till Region Stockholm hör storstäderna Stockholm och Uppsala men också lantbrukarna på Gotland, arbetspendlarna i Södertälje, Nynäshamn och Tumba – och så den lilla församlingen i Rådmansö utanför Norrtälje som med sina 7 medlemmar imponerar med en hundraprocentig medlemsaktivitet.

Dobers är själv bonddotter som växt upp i en liten missionsförsamling på landet, men som genom åren kommit att trivas väldigt bra i storstadsmiljö. En miljö som enligt henne förpliktigar att leva så klimatsmart som bland annat kollektivtrafiken ger möjlighet till.

– Men förutom geografisk mångfald har vi också en stor teologisk bredd. Den syns i liturgin, i hur man tolkar Bibeln i livsstilsfrågor, i vilka gudsbilder som framkommer när vi sjunger och talar om Gud.

Den teologiska bredden syns också i hur man ser på alternativ andlighet som mindfulness och yoga.

– Regionen är präglad av Brommadialogen och arvet från Baptistsamfundet lever kvar. Det gör att tröskeln är låg för olika inriktningar att mötas i gemensamma sinnesrogudstjänster, där både den evangelikalt-karimatiska och den mera liturgiskt-strikta kan mötas, säger Dobers.

Vilken typ av verksamhet fungerar bra i den här brokiga regionen?

– De sammanhang som växer är de som fått välkomna nysvenskar i sina gemenskaper. Hela världen finns i våra församlingar. Men också de som hittat ett naturligt sätt att leva diakonalt, genom till exempel språkkaféer och matutdelningar. Hos dem kommer inte det diakonala som ett krav utifrån, utan har växt fram ur församlingens inre längtan.

– Det andra som fungerar här är smågrupper. Olika typer av livsnära samtalsgrupper där det är okej att ha skavanker. Och det tredje är de församlingar som kanske inte tänker att de uträttar stordåd – ”vi har ju bara scouter och öppen förskola” – men som ju i själva verket gör ett jättefint arbete i hur de förvaltar en god verksamhet som funnits länge.

Men trots många inspirerande berättelser finns det även utmaningar.

– Rekryteringen av nya medarbetare haltar. Det är inte lätt att få någon från annan ort att söka jobb här, trots att de lediga jobben kan vara hur bra som helst. Vår rekryteringsbas är för liten.

Det här är inget löst tyckande av Dobers, utan något som är förankrat i otaliga samtal med pastors- och diakonkandidater.

– Det hör till antagningsprocessen att de ska samtala med en regional kyrkoledare. Gärna i den regionen där de önskar jobba, men eftersom jag finns så nära högskolorna så får jag också möta kandidater från andra regioner. Få kommer från församlingarna i vår region, och därmed är också förvånansvärt få intresserade av att jobba här. Vi behöver öka rekryteringen till pastors- och diakonutbildningen i vår region.

Dobers tror att det här delvis kan bero på att det finns få ungdomsledare i regionens församlingar, jämfört med andra regioner.

– Ungdomsarbetet är en bra väg in i församlingen. Det är genom det som unga kan få förebilder i kyrkligt arbete, och den som provat att jobba med ungdomar i församlingen kanske senare väljer att fortsätta med det eller bli diakon eller pastor.

Här kommer Dobers in på en annan utmaning hon ser i regionen, hon kallar det ”ungdomsfrågan”.

– Vi har en utmaning i att skapa samhörighet för våra ungdomar. Scoutarbetet funkar, men övrig verksamhet konkurrerar med ett stort utbud av andra aktiviteter. Om innerstadsförsamlingar ordnar något tävlar det alltid med andra evenemang. Ordnar man något på en mindre ort kan det få stort genomslag, till exempel för en föreläsning. Men hur bygger vi vidare från det? Hur blir vi en gemenskap i stället för en evenemangsproducent?

Det är också ett allmänt fenomen att unga förlorar kontakten till kyrkan när de flyttar från hem-
orten till en studieort. Ett försök att bemöta detta är nysatsningen ”Nära centrum”.

– Initiativet är i linje med ungdomsförbundet Equmenias motion till den nationella kyrkokonferensen om att satsa på unga vuxna. Vi vill göra en satsning som inte handlar om att be de unga vuxna att bli ledare, utan att också nå dem som kanske just nu har mera behov av att få än av att ge. ”Nära centrum”är fyra träffar per termin med soppa, föreläsning, samtal och nattvard. Flera lokala församlingar är drivande i projektet och tanken är även att man på träffarna kan hitta en lokal församling att gå med i.

Också regionens tre studentpastorer är i nyckelposition för att öka samhörigheten bland unga vuxna.

– Utmaningarna hänger ihop, de handlar om hur vi kan vara en relevant kyrka för barn och unga.

Har du något svar på den frågan?

– Jag tror att vi måste organisera oss på ett annat sätt, och inse vilken miljö vi är i. Det kanske inte är realistiskt för unga idag att komma till kyrkan varje söndag, det kan krocka med fotbollsmatcher och annat. Kanske en gång i månaden är mera realisitiskt, eller på en helt annan tid. Vi behöver förstå vilka frågor barn och unga brottas med och våga tro att evangeliet är relevant. Vi behöver vara en motkultur.

Det talas ofta om kyrkan som motkultur i dag, men hos allmänheten väcker ordet fortfarande tankar om en grupp som moraliserar kring sex och alkohol. Vad menar du med ordet?

– Jag tänker på en gemenskap som befriar oss från egocentrism. Att mötas i mångfald av ålder, social bakgrund och etnicitet. Det är en enorm rikedom att mina barn på stan kan hälsa på en 80-årig farbror som de känner från församlingen. Var annanstans kan vi idag lära känna äldre personer som vi inte är släkt med?

Hon upplever att de konservativa moralfrågorna inte varit på tapeten på länge, men att de nu blivit aktuella igen i och med ökad migration.

– När våra församlingar berikats med stora grupper kristna med icke-västerländsk bakgrund kan det plötsligt bli stora diskussioner om samboende och jämställdhet. Mångfald är en stor gåva, men vi ska inte vara naiva och tro att det är problemfritt.

– Men som jag ser det är det inte ett val vi kan göra som kyrka – om vi vill ha mångfald eller inte. Det är grunden i vår kallelse och själva identiteten i att vara Kristi kropp, att vi som kristna hör ihop även om vi är lite olika. Därför tar vi oss an utmaningarna – och upptäcker välsignelserna!

Mångfald är en stor gåva, men vi ska inte vara naiva och tro att det är problemfritt.

Taggar:

Equmeniakyrkan
1 Kommentarer
2 Kommentarer
Gustsv Josefsson
Mångfald! Den kristna församlingens styrka är dess mångfald. Så har det inte alltid varit. Det vet vi som lite till åren. Nu har vi lärt oss att mångfald berikar. Visst mångfald kräver mod, besinning och tålamod. När vi övar sådant, då lär vi för vardagen. För alla de sammanhang där vi är med och övar inflytande. Kanske tidens största brist och synd är förståelsen för och bristen på mångfald! Tack för den tänkvärda artikeln i Sändaren!

Läs vidare