Du kan tycka att när någon misslyckas två gånger, så är det nog inte församlingarna det beror på. Inte vet jag, du får själv avgöra när du läst detta.

Jag kom med i en frikyrka som 20-åring. Kände mig ny i gemenskapen men ändå välkommen. Snart var jag inbjuden till olika aktiviteter och så blev jag söndagsskollärare. Jag var med och startade bönegrupp, var med och skötte församlingens sommar-kafé vid badplatsen och aktiv i starten av församlingens fritidshem. I syjuntan njöt jag av många goa stunder.

Så flyttade jag! Självklart skulle jag vara med i en församlingsgemenskap. Det blev inte så. Efter 14 års försök att komma med på riktigt, gav jag upp. Jag och min familj hade inte samma förankring i den gemenskap som byggts upp bland medlemmarna från tidigare generationer. Där fanns ett synsätt om vi och de andra. Jag hade ideér på små förändringar som skulle göra stor skillnad som att någon skulle hälsade välkommen vid dörren. ”Gör det själv”, var svaret jag fick. Ett annat förslag var att församlingsmedlemmar skulle sätta sig vid fikabord där nya eller besökare som kom mer sällan placerade sig. Det fanns inget intresse till den förändringen eller något ­annat heller.

Efter detta avslut var jag mycket noga med val av ny församling. Det fanns församlingar där de tog emot i dörren, men det var det enda. Någon församling var välkomnande i ytterdörren men ingen bjöd med till kyrkkaffet. Dessa valdes lätt bort i min kritiska analys. Så kom jag till en församling som tog emot mig i dörren och välkomnade mig till dagens gudstjänst. När det var dags för kyrkfika tog någon kontakt, hälsade och bjöd med mig till kaffeborden i församlingssalen. Waow, här hade de fattat grejen! Nu hade jag hittat rätt – trodde jag.

Åren gick och jag insåg att när man väl blivit medlem i församlingen så var målet nått, en pinne till i statistiken, om man ska hårddra det. I denna församling fanns det tre skikt. De utanför kyrkan, de som är medlemmar och så en inre krets som känt varandra länge. En av medlemmarna sa ofta: ”Vi i denna församlingen tänker/tycker/tror/gör så här.” Vid ett tillfälle när jag pratade mig varm om församlingsutveckling och församlingstillväxt, sa en annan från denna inre krets. ”Egentligen är jag inte så intresserad, jag har ju redan tillräckligt med vänner.” Det kanske var ett skämt (hoppas det), men det var också en härskarteknik för att krympa min åsikt där och då. Genom härskartekniker av olika slag (förhalning av frågor, bortglömd punkt på dagordningen och så vidare) krymptes mina försök till utveckling av församlingen. Jag har nu med sorg lämnat denna församling bakom mig. Jag kom dit för att jag ville tillhöra en varm och öppen församling som arbetade för att nå ut och vara mån om alla.

Jag har en tro som bär mig varje dag, en tro som förhoppningsvis ska föras vidare till andra på Jesu uppdrag. Nu har jag återgått till min tillhörighet i Svenska kyrkan. Jag blir en bland alla andra, med lika värde. Jag tillhör en församling som strävar efter att nå till så många som möjligt. Jag har en tillhörighet i det.

I tidningen Dagen skriver Annethe Carlsson 17 april 2022 om vikten att ha en församlingstillhörighet. Bland annat skriver hon: ”Det är inte församlingens eller kyrkans uppgift att bara sysselsätta folk. Kyrkan är inte heller ett evenemangsbolag – tror
man det har man missat något väsentligt. Jesus säger att kyrkan är ett bönens hus, och i det hus där man ber, där växer tron.”

Det som gör mig sorgsen och bedrövad, är att det finns församlingar som inte insett vilket uppdrag vi fått av Jesus. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” Matt 28:19. Att man av egen bekvämlighet och nöjdhet frånsäga sig det ansvaret, är inte okej. Alla bär ansvar att människor ska finna sin väg till tro på Gud. Då behöver vi nå ut, vara beredda att ta emot de som söker sig till oss och vara måna om alla.

IR
(Red. har i detta fall tillåtit att insändaren skriver under signatur)