1

Vi behöver en sundare syn på svaghet och styrka

Bo Davidsson

Så här i början av ett nytt år kommer många tankar. Vad ser jag framför mig? Vad längtar jag efter?

Vanliga människor är sårbara och en gudstjänstfirande församling består av just vanliga människor. Trots att det egentligen är självklart behöver vi ständigt lyfta fram detta eftersom vi gärna vill framstå som enbart duktiga, starka och smarta. I en församling är vi delaktiga i varandras liv och bidrar med vår mänsklighet, som också innefattar sårbarhet och svaghet. Tänk om vi kunde erkänna att vi både är starka och svaga, inte osårbara.

Tänk om en genuin församling, precis som en fysisk kropp, har tunn hud? Är det kanske först när kyrkan framträder som alldeles vanliga människor med både brister och talanger som församlingen på allvar kan bli riktigt mänsklig. En kyrka som behöver mitt bidrag, en duktig kyrka behöver bara de duktigas bidrag. Det är ett mänskligt behov att behövas. Var inte församlingen tänkt som en plats där man kan komma varandra nära, där det är tillåtet och kanske till och med välkommet att tappa masken?

Är det inte så att vi behöver få en sundare syn på svaghet och styrka? Om vi ska vara trovärdiga måste det bli mer än ord när vi säger att vi får vara dem vi är i församlingen, vanliga människor med många brister. Om vi låtsas som något annat, hur ska vi då kunna få en djupare gemenskap? Hur ska människor som inte är lika lyckade som vi annars kunna känna sig hemma hos oss?

Tänk om vi kom till kyrkan med insikten att vi verkligen behöver Gud? Om vi helhjärtat kunde bejaka att något i oss längtar efter helhet, läkedom och befrielse. Se att något saknas utan Gud. Tänk om vi kunde acceptera vad det är att vara människa, att vara både stark och svag. Sluta skämmas för att vi är mänskliga och sårbara, alla människor har sår. Inse att svagheten förenar oss och kan föra oss närmare varandra. Tänk om vi kunde sluta att se svaghet och sårbarhet som något dåligt. Se att svagheten aldrig kan vara något dåligt eftersom det är den som gör oss mänskliga. Se att vi behöver mod för att sluta låtsas och visa oss som vi är.

I en församling finns många duktig och kompetenta människor, men vi är inte bara det. Vi är människor av kött och blod, har fel och brister som alla andra. Vi bär också på sår och sårar ibland varandra.

Skulle det inte vara skönt att kunna sänka garden, slappna av och veta att det finns en plats där vi kan vara precis som vi är? En plats där vi kan ta emot nåd och barmhärtighet, både från varandra och från Gud. En plats där vi kan sluta låtsas, där vi inte behöver vara starka och duktiga hela tiden … Är det inte vad de flesta av oss egentligen längtar efter?

 

Bo Davidsson,
3 Kommentarer
Bo Davidsson
Kontakta mig gärna via e-post: bo@boprod.se

Mer inom samma ämne

Debatt

Mer inom samma ämne