1

Vi behöver en Gemenskapskyrka

– Vi tar gemenskapen på allvar! Repliken fälls när jag frågar en frikyrkomedlem varför de inte finns någon mittgång i hennes kyrka. När man kommer in möts man nämligen av bänkrader och inte av den vanliga mittgången fram till nattvardsbordet eller predik-stolen.

Svaret var lite oväntat, även om jag brukar tänka på att möblering av kyrkorum alltid har ett budskap. Här var det tydligt: Den heliga vägen till Gud (via sacra) går man inte själv, utan i och genom församlingen.

I vår individualistiska, materialistiska och självupptagna kultur missar vi lätt att gemenskap är vad en kristen församling är kallad att vara. Men inte bara för kristna; all religion är social. Eftersom svenskar generellt ser på religion som en privatsak, är det många svenskar som inte förstår vad tro och församlingsgemenskap egentligen är. När religioners starka sociala karaktär kommer till uttryck, tolkas det ofta som något samhällsfarligt eller som ett sektmönster med tankekontroll.

Visst kan församlingsgemenskap också få en baksida. Visst har tro också en personlig dimension. Men det riktigt allvarliga är när gemenskapsfaktorn inte längre är avläsbar, varken i kyrkorum, i verksamhet eller i hur församlingens medlemmar lever.

Här måste det betonas att denna faktor är långt mer än en vanlig mänsklig social samvaro; kristen gemenskap har sina rötter i Gud. Den är delaktig i det gudomliga livet, ett liv som är utgivande kärlek och därför liv för andra. Till sin natur är församlingsgemenskap inkluderande, universell; den strålar ut för att möjligtvis nå varje människa. De bibliska motiven uttrycker en identitet som inte längre markerar gränser, och skillnader följer en skala av bristfällighet och fullbordan.

Historiskt sett har frikyrkoförsamlingar varit ett slags civilsamhälle som gjort skillnad i en osäker och girig värld, ofta i det tysta. Är den epoken kanske slut? Mer än någonsin behövs gränsöver-
skridande församlingsgemenskap som vågar vara en motkraft till extremism. Det behövs gemenskap, där vi lär varandra klimatsmarta praktiker för en hållbar framtid, och där vi frågar oss om alla komplicerade livsrecept verkligen behövs för att leva ett gott liv.

Även digitaliseringen innebär nya möjligheter
och utmaningar för församlingsgemenskapen. Medieforskaren Anja Hirdman hävdar i DN (25 dec 2018) att ökad digital samvaro på sociala medier såsom Facebook, Twitter och Instagram leder till en minskad förståelse av andra och omvärlden. Umgänget där hämtar näring ur vårt behov av relationer, men det styrs av algoritmer (exempelvis ”likes”) som kan väcka sköna känslor – dock utan fördjupad förståelse av andra. Enligt Hirdman behövs fysiska möten när den ”digitala kulturen gör oss ensamma tillsammans”. Det finns också exempel på bra samvaro genom skärmen som inte kapitaliserar på det som gör oss mänskliga. Betoningen ligger då på en gemensam sak, ett uppdrag, och inte på relationer. Här kan digitaliseringen fördjupa församlingsgemenskapen som delaktighet i ett heligt uppdrag – sändningen ut i världen.

I frikyrkorna finns det fortfarande många betydelsefulla ord om församlingsgemenskap, till exempel i Equmeniakyrkans grunddokument. Runt om i landet finns Equmeniaförsamlingar med gemenskapskraft som betyder mycket, till exempel för migranter och när någon drabbas av svår sjukdom. Men om en församling präglas av kundrelationer (”jag ska få något”), ensamarbete som pastor, krav på frihet att få göra vad man vill, färre fysiska möten och måltider tillsammans – då tar i praktiken en självcentrerad, exkluderande och materialistisk kultur över.

Denna inre sekularisering i frikyrkorna har tonat ner gemenskapsfaktorns grundläggande karaktär av ömsesidigt beroende av varandra och av långsamma processer som ger tid för en ärlig och uppriktigt utvärdering av det som sker. Kort sagt: sårbarhet! Kvar i församlingar finns kanske rosenskimrande ideal om gemenskap, men den är då inte längre en gåva och ett gemensamt åtagande.

Den självcentrerade kulturens påverkan på församlingslivet har medfört en allvarlig minnesförlust, en andlig demens. Det märks till exempel när bibelord används om Kristi kropp och Andens verk i varje med-lem ”så att den blir till nytta” (1 Kor 12:7). Budskapet blir detsamma som terapier och mainstreamvärderingar i samhället: Varje medlem ska bli bekräftad, förverkliga sig själv och utveckla sina unika talanger. Men är inte Paulus ärende till församlingen i Korinth att var och en skulle bidra till gemenskapens väl?

Den här veckan möts Equmeniakyrkans andliga ledarskap – kyrkoledare, pastorer, diakoner och andra – till en vinterkonferens i Göteborg. Denna möjlighet till kollegial gemenskap är viktig, och den lyfter fram en huvuduppgift i ledarskapet: bygga upp gemenskapen i Kristus och stärka gemenskapens vittnesbörd i vår tid.

Risken finns att andliga ledare enbart analyserar församlingen som en grej, en verksamhet, ett opersonligt ”det”. Då bli ledarskapet vad Martin Buber kallade för en ”Jag–Det”-relation, alltså det handlar om att analysera, presentera statistik och resultat. Primärt är andligt ledarskap ett ”Jag–Du”-möte, något relationellt; En församling är en korporativ person som även en ledare är en del av och sammanflätad med. Gemenskapsfaktorn är ett exempel på att mötet mellan ledarskap och församling handlar om en oändlighet, och om en frihet som ingen ledare har makt över.

Skulle Equmeniakyrkan i praktiken kunna finna en ny riktning, bortom statskyrka och frikyrklighet, tror jag att den finns i en ”Gemenskapskyrka”. Att ta församlingen på allvar är paradoxalt nog det enda rimliga avstampet mot de allt viktigare frågorna som vi – tillsammans med andra i vår värld – ännu söker svar på med en alltmer växande otålighet.

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Thomas Kärrlander
Ännu bättre om man plockade bort bänkraderna och delvis ersatte dem med sittvänliga fåtöljer för de äldre. Det är jättejobbigt att sitta-stå-sitta om vart annat och genomlida meningslösa söndagspredikningar. Samma sak varje söndag och sedan undrar man varför vi kallas för "kyrkfolket", eller än värre "en sekt"? Givetvis är det förståeligt att av tradition känns det tryggt och det ska förstås inte tas ifrån dem, för vi älskar våra bröder och systrar, men mycket kan förbättras och förenklas i vår samvaro med Jesus Kristus. För när vi lämnat kyrkan bakom oss på söndag em, var finns då gemenskapen med Gud och våra bröder/systrar?

Mer inom samma ämne

Ledare

Mer inom samma ämne