Varför försvinner unga från församlingarna?

Varför har så många upphört att ha en fortsatt relation till vår kyrka och våra församlingar?

Undertecknad kan se tillbaka på en 70-årig relation till vår kyrka och olika församlingar där jag också varit församlingsledare och förkunnare i 65 år. Det är ett förhållandevis  långt perspektiv. Det är mot den bakgrunden som jag skriver detta. Under dessa år har jag haft förmånen att få hälsa många unga människor välkomna in i församlingsgemenskapen. Jag har också haft förmånen som distriktsföreståndare och sekreterare för mission i vårt land att följa andra församlingar där unga människor blivit en del av gemenskapen. 

Fortfarande som aktiv pensionär måste jag tyvärr med sorg konstatera att förhållandevis många av de som i ungdomstiden anslöt sig till församlingen i dag inte längre delar vare sig gemenskapen i församlingen eller är engagerade i en församling. Då finns det anledning att ställa frågan: Vad har hänt och vad har lett till denna utveckling? 

Jag är övertygad om att det är många olika faktorer som har spelat in. Men jag tycker mig kunna skönja några. I samband med att man etablerade en familj, hände det inte så sällan att man bildade familj med någon som inte delade samma tillhörighet och det resulterade i sin tur i att tron och tillhörigheten till en församling blev allt mindre viktig. Sedan har vi att leva i en värld som blivit alltmer individualistisk  där den enskilda individen, men också den egna familjen, kommit att bli det allt kretsar kring. Det vi skulle kunna beskriva som det materiella kommer att spela en allt större roll. Att skaffa sig inkomster som gör det möjligt för oss att leva ett gott liv, skaffa hus, fritidshus, bil, husvagn och båt. Att få tid att spela golf och åka på utlandssemester. Allt detta kräver allt större insatser i våra liv och utrymmet för att ”odla” en personlig tro och engagera sig i församlingen finns inte. Församlingen och dess gudstjänster och övriga verksamheter blir allt mindre attraktiva, och intressanta. Relationerna, som är en viktig del av ett levande församlingsliv, finner man på annat håll.

Det här är yttre faktorer som jag tycker mig se, men samtidigt sker en inre process i människors liv, som är svårare att beskriva. Men den personliga relationen till Gud i form av enskild andakt och bön, liksom ett regelbundet gudstjänstliv upphör och blir inte längre en viktig del av livet. Jag ser att också de som fortfarande finns med i församlingen och som gör betydande praktiska insatser, i mindre utsträckning än då jag var församlingsföreståndare och pastor, deltar i församlingens gudstjänstliv. Kvar som gudstjänstbesökare blir i alltför stor utsträckning 65-plussare, och församlingar och samfund dräneras därmed på nya generationer.

Detta är allvarligt inte bara utifrån rent krassa medlemsiffror, utan framförallt för i vilken utsträckning kristen tro ska finnas kvar som en viktig och levande kraft i vårt samhälle. Här delar vi i hög grad problemen med Svenska kyrkan, med minskande dop och konfirmandsiffror, och där man också kan konstaterara att av de som fortfarande konfirmeras blir en försvinnande liten minoritet en del av ett levande gudstjänst- och församlingsliv utan befinner sig helt vid sidan av en fungerande kristen gemenskap.

När jag med mitt perspektiv reflekterar över vår kyrka och våra församlingar anser jag att den problematik som jag här bara ytligt vidrör utgör en fråga som borde ge oss betydligt mer bekymmer än vad jag tycker mig se, samt dessutom resultera i något som skulle kunna liknas vid ett program för framtiden, som hör samman med hur vi ska bli en kyrka och församlingar där tron kan mogna och fördjupas. En kyrka med ett tydligt fokus på att hjälpa oss att i vår tid bli förankrade i vår tro på Jesus Kristus. Där vi också hjälper varandra att förstå att kristen tro handlar om relationer till Gud och till varandra. Det är utifrån denna trons förankring som vi sedan kallas att bli det salt som i dag verkligen behövs i samhällskroppen. Jag skulle för egen del också gärna se ett samtal om detta i Sändarens spalter.

Bernt Wåhleman

,
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne

Mer inom samma ämne