Teologen Hans Johansson, salig i åminnelse, skrev ett kapitel om gudstjänsten och rubricerade det: Om en rätt firad gudstjänst (Så som det har berättats för oss, Libris 2007). En sådan rubrik kan provocera av flera skäl.
Dels för att man kanske inte vill bli styrd på ett så tydligt sätt, dels för att man tänker att det omöjligt kan finnas något sådant som en rätt firad gudstjänst. Som om idealet för den kristna gudstjänsten är att börja med ett blankt blad och sedan uppfinna struktur och innehåll varje gång den firas.
Slentrianmässigt
Alla som planerar gudstjänsten kommer då med sina önskemål och sedan pusslas allt ihop efter bästa förmåga; en dikt, en sång, en bön, ett vittnesmål, en predikan, en bibelläsning och lite information. Att nattvarden hör till veckopusslet är mer ovanligt i Equmeniakyrkans församlingar då det kan leda till att nattvardens firande skulle bli något slentrianmässigt och därför tunnas ut i betydelse. Vilket är ett argument lika orimligt som att vi skulle sluta vägleda varandra till daglig omvändelse och bön då dess verkan skulle bli mindre betydelsefullt för att det sker varje dag och inte med några dagars mellanrum.
Efter att ha rest runt och firat gudstjänst i många församlingar senaste åren är min övertygelse att det i Equmeniakyrkan behövs en gudstjänstväckelse. En väckelse innebär sällan att det är något helt nytt som uppstår, det är snarare så att det är något gammalt som återupptäcks, att något som av någon anledning har slumrat till väcks till liv igen.
Att fira gudstjänst är grundläggande för en församling, ja för ett kristet liv. För att fördjupa gudstjänsten behövs förståelse om relationen mellan gudstjänst och kyrka.
Grundläggande självförståelse
Hans Johansson menar att kyrkans mest grundläggande självförståelse uttrycks i firandet av gudstjänsten. Och om det är så, då är det viktigt hur en gudstjänst firas. Johansson hämtar denna förståelse av gudstjänsten genom ett bibelstudium med början i när frälsningens historia började skrivas. Gud befallde Farao att släppa Israeliterna så att de kunde hålla gudstjänst åt honom i öknen (2 Mos 7:16), vilket enligt Johansson inleder en tematik i bibeln och han konstaterar: ”Gudstjänst är gensvaret på kallelsens ord som gör dem till Guds folk”.
Med rötter i den judiska gudstjänsten utvecklas den kristna gudstjänsten som firas på den åttonde dagen, ett uttryck från den ortodoxe teologen Alexander Schmemann. Söndagen, dagen efter sabbaten som är den sjunde dagen blev den dag då den kristna uppenbarelsen firades liturgiskt. Den åttonde dagen inleder en ny tid, ett liv i och genom Jesus som uppstånden. Ordningen som utvecklades i den tidiga kyrkan kretsade kring ordet och bordet, alltså de två moment som på ett förtätat sätt förkunnar och gestaltar Kristus i och genom kyrkan, den kristna uppenbarelsen.
Samling och sändning
Det som omger ordet och bordet för att få en hel ordning är momenten: Samling och sändning. Därmed är det tydligt att den kristna gudstjänsten inte kan vara en isolerad händelse, den kan därför omöjligt planeras och gestaltas så att innehållet blir församlingsintert. Gudstjänsten är offentlig och det betyder mer än att den annonseras på en anslagstavla. Samling och sändning förpliktigar så att allas våra liv ryms i gudstjänsten och att vi alla sänds mer troende och hoppfulla in i veckan som följer.
Denna gudstjänsts grundstruktur är inget modernt påhitt, det har djupa rötter som förbinder Equmeniakyrkan med vår judiska historia, den tidiga kyrkan och de stora liturgiska traditionerna som alla burit och burits av detta ordo. I kyrkohandboken för Equmeniakyrkan namnges denna grundstruktur som gudstjänstens flöden bestående av samling, ordet, delande och sändning. Att nyupptäcka denna rika gudstjänst är en väckelse att be om.
Joakim Hagerius
biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR