De flesta myndighetsbeslut överklagas numera, särskilt inom heta områden såsom miljö, klimat, moskéer, utvisning av asylsökande med mera. Sedan blir man besviken för att överklagandet inte resulterade.

Vi är nog många, som vid mer än ett tillfälle undrat hur hjärtlösa handläggarna är på Migrationsverket.

Ett annat exempel gäller de som inte gillar att muslimerna får bygga en moské. Handläggarna prövar bara fråga i relation till gällande lagar och förordningar.

I Karlstad finns ett exempel där moskémotståndarna för att inte framstå som främlingsfientliga väljer att klaga på bristen av parkeringsplatser. Detta är ett faktum som är mätbart till skillnad på oron och obehaget att få människor man i grunden inte gillar i sin stadsdel. Hur mäter man oro och obehag?

Varje myndighet tolkar frågan empatilöst i relation till gällande lagstiftning. Därför måste vi rikta vår kritik mot den lagstiftande församlingen, det vill säga Riksdagen och inte mot dem som tolkar Riksdagens beslut. Det är lagarna som bör ändras – inte handläggarna.

Varje fråga har ett visst utrymme för tolkningar, men prövande instans lutar sig ofta mot den gällande lagstiftningen, vilket ingen kan kritisera dem för. I en högre instans blir kopplingen till gällande lagstiftning ännu tydligare.

Slutsats: Antalet demonstranter, insändare, namnlistor med mera påverkar mycket sällan det aktuella beslutet.

Lars-Arne Sjöberg

Karlstad