Det svingades rejält med stora släggor i den religionspolitiska debatten i förra veckan. Påven Benedikt XVI spelade en huvudroll när han upphävde bannlysningen av biskoparna inom det som numera är världsberömt som SSPX, ett ärkekonservativt katolskt brödraskap med kopplingar till högerextremister. Åtgärden – exkommunikationen – sammanföll med att vi här i Sverige kunde ta del av en tv-dokumentär där en av högermännen grundligt och rakt in i kameran förklarade, att någon gasning av judarna trodde han inte på.
Påvens för många överraskande besked kom inte bara samtidigt med en tv-dokumentär i Sverige, utan än mer anmärkningsvärt, i samma vecka som den årliga minnesdagen av förintelsen. Tala om dålig timing.
Vatikanen har därefter gjort sitt bästa för att understryka, att biskoparna inom SSPX alls inte släppts in i den katolska värmen, och att varje förnekelse av förintelsen är oacceptabel. Det hindrade dock inte överrabbinatet i Israel att i hast ställde in ett besök i Rom i mars.
Är påven naiv, eller tvärtom väldigt smart genom att nu dra fram tvivelaktiga teologiska/politiska mörkermän i ljuset och tvinga dem att bekänna färg? Frågorna debatteras intensivt inom katolska medier över hela Europa. Inte en katolsk biskop, inklusive den svenske biskop Anders, har avstått från att understryka att Katolska kyrkan, med Benedikt XVI i täten, står fasta i sin solidaritet med judarna.
Så långt den religionspolitiska debatten på den stora scenen. Och hur har vi det i våra mer näraliggande sammanhang med kontakten och dialogen med judarna? Någon förnekelse av förintelsen förekommer inte – detta kan fastslås utan någon tvekan. Men hur ser det ut med tillfällen, återkommande eller tillfälliga, av dialog och samverkan mellan företrädare för de judiska församlingarna i Sverige och representanter för Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan? Om kontakter finns måste man säga att de håller låg profil. Skulden, om man får använda ett sådant ord, ligger sannolikt på båda sidor.
Möjligen är det Mellanöstern-konflikten som spökar. Varje försök till en ömsesidig befruktande religiös och social dialog riskerar att inflammeras av den laddning som frågorna kring den israeliska regeringens politik i relation till sina palestinska grannar utgör. Säg ”Muren” – och samtalet har fått sin prägel.
Med tanke på hur intressant samtalen kunde bli är tystnaden beklaglig. Till de mest stimulerande sätten att ta del av det svenska judiska samtalet av idag är att läsa tidskriften Judisk krönika, sedan snart 30 år ledd av redaktören Jackie Jakubowski. Här skildras judiskt vardagsliv i Sverige och andra delar av världen öppet och engagerat. Här förs frejdiga teologiska debatter med tydliga motpoler, härom numret exempelvis om kvinnans ställning i judendomen. Och här ges plats för en Israel-debatt som är långt mindre förutsägbar än den kan vara i vissa kristna kretsar.
Frågan är om inte svensk frikyrklighet och den svenska judiska kommuniteten delar vissa drag som man skulle må väl av att spegla hos varandra, nämligen spänningen mellan att både vilja vara och bli betraktade som en självklar och respekterad del av det svenska samhället, och känslan/önskan av att vara speciella, utvalda, ja kallade.
Svingandet av släggor i den religionspolitiska debatten ”där ute” kan mana oss att söka ärliga möten, präglade av respekt och nyfikenhet, här hemma.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR